Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsätta en domstol, som icke kunde få namn af annat än extra rätt, om icke kommission». Han anmärkte alla olagligheterna dervid och protesterade mot detta steg, så mycket mera som sådana utomordentliga domstolar blifvit vid 1762 års riksdag af ständerna förbjudna. Härpå fick han icke annat svar, än att, som rådsprotokollet rörande det fattade beslutet ännu icke var justeradt, så kunde rådet nu icke utlåta sig öfver innehållet af konungens anförande. Då befalte konungen, att tjenstemännen vid alla kansliets expeditioner skulle inkallas, och kronprinsen uppläste ett nytt anförande, i hvilket konungen förnyade det yrkande på ständernas sammankallande, som han i Februari hade framstält. Den allmänna förlägenheten, långt ifrån att aftaga, hade sedan dess tillväxt; pålagorna måste utpressas genom ett tillförene aldrig hördt exekutionstvång; riksens ständer hade stadgat bevillningen efter det värde, som alla varor egde vid den tiden, då ständerna voro samlade; de hade förordnat, att kursen skulle fällas med några få mark om året; men nu hade den så fallit, att undersåtarne derigenom blifvit pålagdt att betala en tredjedel mer, än de sig åtagit, hvilket icke blott öfverginge deras förmåga, utan ock vore stridande mot den dyrbaraste delen af nationens frihet, den att få beskatta sig sjelf. Konungen äskade derföre ännu en gång, att riksens ständer måtte sammankallas och det så skyndsamt som möjligt. »Skulle», så slutade konungens anförande, »mot all min förmodan herrar riksens råd äfven nu detsamma afstyrka, så nödgas jag härmed förklara, att jag i den händelsen afsäger mig en regeringsbörda, som genom otaliga nödlidandes tårar och ett dagligt rikets försvagande blifver mig alldeles odrägligt; förbehållande mig, att, då en gång mina trogna rådgifvare, riksens ständer, inför mig samlade blifva, ännu vidare för dem yppa alla de skäl, som föranlåtit mig att intill den tiden mig med riksstyrelsen intet befatta. Jag förbjuder ock härmed allvarligen, att emellertid mitt namn icke uti något rådkammarens beslut brukas må.» Sedermera tillade konungen muntligen, att om riksens råd icke inom den 15 December afgåfve sitt utlåtande, skulle han anse det såsom ett afslag.
Rådet försattes härigenom i den brydsammaste förlägenhet, så mycket mera, som man var okunnig om de afsigter och förberedelser, hvilka kunde ligga bakom det tagna steget, ehuru man anade hvarthän det syftade. Då konungen grundat sitt yrkande om riksdag på den allmänna nöden, så borde svaret i första rummet hafva blifvit bestämdt deraf, huruvida den var af sådan beskaffenhet, att den ovilkorligt behöfde åtgärder från ständernas sida eller icke; men denna fråga sköto riksråden å sido och företogo sig i stället att så mycket grundligare behandla en annan, nemligen den, huruvida konungen egde rätt att mellan riksdagarne afsäga sig riksstyrelsen och sedermera återtaga densamma. Med undantag af Hiärne, som ansåg denna fråga kunna afgöras endast af ständerna, hvilka innehade den lagstiftande makten, voro de öfriga riksråden ense om, att en dylik afsägelse vore stridande mot regeringsformen. Konungen hade mottagit kronan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
