Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makten skulle tillerkännas konungen, den lagstiftande ständerna. Rådet skulle blifva konungens rådgifvare, men ingenting mera. Ständerna skulle sammanträda hvart tredje år, för att bevilja och fördela skatter, uppgöra statsregleringen, bestämma hushållningen med banken och i öfrigt öfverlägga om de ärenden, hvilka konungen framstälde. De skulle ega att stifta lagar, dock med konungens samtycke, så att ingen ny lag kunde blifva gällande utan hans bifall. Konungen skulle styra riket, utnämna alla embetsmän, underhandla och ingå förbund med främmande makter o. s. v. Rådet skulle vara pligtigt att gifva sina råd, när de af konungen begärdes; men endast i lagskipningsfrågor skulle omröstning ega rum och konungen då endast hafva två röster. I alla andra ärenden skulle konungens beslut vara oberoende af rådets flertal. Riksråden skulle tillsättas af konungen och ständerna på sådant sätt, att konungen föreslog tre personer, af hvilka ständerna fingo utse en. De kunde afsättas endast med konungs och ständers ömsesidiga samtycke. Den punkt, om hvilken man haft svårast att komma till enighet, var den om rättigheten att börja krig, i hvilket afseende förslaget innehöll, att konungen icke egde begynna ett orättmätigt krig eller störa sina grannars ro, men väl att försvara sitt rike mot anfall. Konungen tillerkändes rätt att fullgöra de förbindelser, han ingått med främmande makter, men ständernas sammankallande förklarades nödvändigt för att bevilja krigsgärder. För den enskildes säkerhet var sörjdt genom föreskriften, att ingen kunde dömas annorlunda än af laga domstol och efter laga rättegångsordning, ingen i fängelse inmanas eller qvarhållas utan laga skäl.
Sådan var den regeringsform, till hvilken hofvet och Hattarne skulle med förenade krafter vinna ständernas bifall vid den riksdag, som i medlet af April 1769 samlades i Norrköping.
Till denna riksdag infann sig den kungliga familjen, och af rådet hade tjenstgörande kanslipresidenten Friesendorff, öfverstemarskalken Horn, samt riksråden Kalling, Funck och Ribbing blifvit utsedda att bilda rådsafdelningen i Norrköping. Från båda sidor ansträngde man sig till det yttersta att få öfverhanden. Kronprinsen försökte på bästa sätt utöfva sin förmåga att vinna menniskor, och å andra sidan voro Mössornas ledare icke mindre verksamma; men det visade sig snart, att detta parti nu hade allmänna meningen emot sig.
Landtmarskalks- och talmansvalen beredde nu åter partierna det första tillfället att mäta sina krafter. I borgareståndet skedde talmansvalet redan den 19 April, då den främste af Stockholms riksdagsmän, borgmästaren Engelbert Gother, som tillhörde Hattarne, valdes till talman med 95 röster mot 18, hvilka tillföllo Mössornas kandidat, borgmästaren i Carlshamn Frans Cervin. I presteståndet, der den nu 77-årige erkebiskopen Beronius icke infunnit sig, blef följande dagen äfven en Hattarnes anhängare, biskopen i Linköping Petrus Filenius, utan votering, utsedd till talman, och samma dag valde bondeståndet för åttonde gången till sin talman Olof Håkansson,
med 98 röster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
