Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borgareståndet att icke gifva Ulrika Eleorora anledning till en tronafsägelse, hvarigenom »en stor oreda och buller kunde bringas å bane och det förra väsendet med de fem höga embeten och annat mera torde komma att införas, som äfven nu till en del varit i fråga», hvilket synes antyda, att man velat återinföra de aristokratiska stadgandena i 1634 års regeringsform – ett adelsvälde utöfvadt genom rådet. Den jemlikhetsanda, enväldet framkallat, var likväl tillräckligt stark att afböja de mest i ögonen fallande aristokratiska anspråken, men flera spår deraf framträdde dock i de första grundlagarne under frihetstiden. Enligt 1719 års regeringsform var adeln det enda stånd, som egde rätt att sjelft utse sin talman. Der bibehöllos ock riksråd såsom presidenter i hofrätter och kollegier, hvarigenom, i likhet med hvad enligt 1634 års regeringsform varit förhållandet, alla styrelsens grenar skulle förenas i rådet, taget uteslutande ur adeln, som sålunda skulle styra genom rådet. Man hade äfven sökt af drottningen utverka en bekräftelse på adelns företrädesrätt till så väl civila som militära tjenster, hvilken ofrälse stånden likväl lyckades få utesluten ur regeringsformen; men drottningen försäkrade sig dock till de ansenligare tjensterna främst vilja hafva adelsmän i åtanka.
Emellertid, om ock adeln nu var enig i sina bemödanden att söka återvinna sin förra betydenhet, så fortfor i öfrigt den förra söndringen mellan hög- och lågadeln, som mer än något annat bidragit att minska denna betydenhet. Vid Carl XII:s död räknade adeln 60 grefliga, 137 friherrliga och 1,576 adliga ätter. Före enväldet hade flertalet, åtminstone inom den betitlade adeln, utgjorts af gamla slägter med stora jordegendomar och stora minnen, medförande äfven stort anseende. Nu deremot var flertalet fattigt och utgjordes af uppkomlingar, som i enväldets tjenst vunnit sin värdighet. Enligt Gustaf Adolfs riddarhusordning indelades, såsom förut är nämndt, adeln i tre klasser, af hvilka den första, herreklassen, utgjordes af grefvar och friherrar, den andra, riddareklassen, af riksråds ättlingar, och den tredje, svenneklassen, af den öfriga adeln. Hvarje klass egde vid omröstning en röst, och de fåtaliga båda första klasserna kunde således, om de hölle tillsammans, öfverrösta den ojemförligt talrikare tredje. Genast vid början af 1719 års riksdag fordrade ock tredje klassen, att klassindelningen skulle upphäfvas och alla omröstningar ske per capita, emedan det vore orimligt, att de båda första klasserna, som tillsammans utgjorde endast omkring 200 ätter, skulle kunna öfverrösta de 1,590 ätter, som utgjorde tredje klassen, i synnerhet som klasserna numera ej hade något skiljaktigt intresse. »Häröfver vardt ett stort sorl och mycken disput», heter det, och klasserna höllo många öfverläggningar dels hvar för sig, dels med hvarandra; men efter några dagars underhandlingar ingicks den 27 Januari 1719 en »föreningsakt», hvarigenom klassindelningen upphäfdes; dock skulle, vid val till utskottsledamöter, en sjettedel utses bland grefvarne, en sjettedel bland friherrarne och en sjettedel bland den öfriga adeln, samt ingen ega röst i regerings-ärenden, som icke vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
