Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprätthålla den dåvarande svenska regeringsformen i hela dess vidd; huru Ryssland och Danmark i ett förbundsfördrag af den 11 Mars 1765 lofvat hvarandra att handla efter gemensamma rådslag vid de svenska riksdagarne och upprätthålla den svenska regeringsformen; huru genom ett nytt fördrag af den 12 Oktober 1769 Ryssland och Preussen öfverenskommit, att om svenske konungens myndighet blefve betydligt utvidgad, skulle äfven Preussen med väpnad hand anfalla Sverige och bemäktiga sig svenska Pomern, samt huru i det fördrag, som mellan Ryssland och Danmark afslutades den 13 December 1769, dessa makter lofvat hvarandra, att, om 1720 års regeringsform blefve ändrad i någon enda punkt till inskränkning af ständernas och utvidgning af konungens makt, skulle de anse sig såsom af Sverige anfallna och genast gripa till vapen, hvilka de ej skulle nedlägga, innan Danmark finge ersättning för sina krigskostnader eller en lämplig landvinning genom de eröfringar, som det kunde göra på norska sidan och hvilka Ryssland garanterade, att det skulle få behålla. Hvad Ryssland ville taga, var ej i fördraget utsatt, men Danmark lofvade att icke ingå i någon fred eller underhandling utan kejsarinnans samtycke.
Dessa öfverenskommelser mellan Sveriges roflystna grannar att upprätthålla det dåvarande regeringssättet visa bäst dettas förkastlighet, likasom de sista traktaterna mellan Ryssland, Preussen och Danmark vittna, att för Sverige förestod samma öde, som just vid denna tid förbereddes åt Polen. Äfven der hade frihetens öfvermått och saknaden af en myndighet, som stod öfver de maktegande partierna och kunde sammanhålla det hela, vållat, att under den mer och mer tilltagande partisöndringen der, alldeles som i Sverige, partierna alltmera kommit i utländska makters sold samt grannarne såmedelst fått anledning och tillfälle att blanda sig i rikets inre förhållanden och slutligen tillvälla sig de delar deraf, som för dem lågo lägligast. Så hade den 5 Augusti 1772 ett fördrag blifvit ingånget mellan Ryssland, Österrike och Preussen om Polens delning, och, då detta fördrag var afslutadt, bemäktigade sig de tre makterna utan omständigheter de delar af Polen, hvilka de hade medgifvit hvarandra. Det var kännedomen om detta delningsfördrag, som påskyndat Gustaf III:s beslut att tillvägabringa en statshvälfning i Sverige, och förhållandena i Polen bidrogo sedermera väsentligt att stämma dem, som inom Sverige ännu bibehållit fosterländska tänkesätt, till fördel för det nya statsskicket, genom hvilket den utländska korruptionen vid våra riksdagar måste upphöra och man således borde hoppas att undgå det öde, som träffat Polen.
Ännu var dock ej gifvet, om icke de makter, som förbundit sig att upprätthålla det nu störtade regeringssättet, skulle begagna dettas störtande såsom anledning att med vapenmakt uppträda mot Sverige och på detta sätt verkställa en sådan delning deraf, som nu tillvägabragtes i Polen.
Ryssland var Sveriges mäktigaste granne, hvars fiendskap framför allt borde undvikas, hvarföre ock genast efter statshvälfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
