Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget 1789, 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carlskrona, ankommo till Hangö den 4 September och den 6 midt för inloppet till Barö-sund, der man från de svenska fartygen kunde se den ryska blokadstyrkan vid Porkkala; men då snart derefter en mängd masttoppar upptäcktes åt Reval till, hvilka förmodades tillhöra den stora ryska flottan, uppgaf öfverste Fust hela företaget och återvände genast till Carlskrona, dit han ankom den 15 September med oförrättadt ärende.
Sedan sjukligheten ändtligen något minskats och afgången i de svenska skeppens besättningsstyrka blifvit någorlunda ersatt, afgick svenska örlogsflottan, 21 linieskepp och 12 fregatter, den 14 Oktober åter från Carlskrona på kryssning i Östersjön under hertig Carls befäl; men då hertigen fått underrättelse, att fiendtliga örlogsflottan till större delen upplagt i Reval och Cronstadt, återvände han den 22 Oktober till Carlskrona, der flottan afrustades. Den hade detta år föga uträttat, men lyckligtvis hade den ryska, oaktadt sin öfverlägsenhet, häri täflat med den svenska.
Vid samma tid, som svenska örlogs- och skärgårdsflottorna afrustade, gick äfven svenska armén i vinterqvarter mot slutet af Oktober. Sedan konungen lemnat befälet åt general Meijerfelt, afreste han den 24 November från Borgå samt inträffade den 2 December i Stockholm. Vid slutet af året uppgick det tjenstbara manskapet vid finska armén och skärgårdsflottan till 27,716 man; 6,077 voro sjuke och 10,927 vakante. Förlusten under året hade uppgått till 9,736 man.
Så hade detta årets fälttåg slutats, utan att genom några afgörande händelser å ena eller andra sida medföra större utsigter till fred. Underhandlingar hade likväl under tiden blifvit förda, dels för att stärka stridskrafterna mot fienden, dels för att förbereda freden. Till Preussen ansåg sig Gustaf III kunna i synnerhet ställa sina förhoppningar. Det tycktes äfven efter Fredrik den stores död hysa anspråk att stå i spetsen för Europas politik; men Fredrik Wilhelm II var ingalunda vuxen den plats hans store farbroder intagit. Ryssland och Österrike hade gemensamt föresatt sig att dela det turkiska väldet i Europa, likasom de förut delat Polen. Detta senare hade visserligen skett gemensamt med Preussen, och Fredrik II hade till och med varit upphofvet till denna delning, men för denna maktutvidgning fick Preussen känbart plikta genom sina dåvarande bundsförvandters mer och mer hotande förstoring. Det sökte häremot ett stöd genom ett förbund, som i början af år 1788 ingicks i Loo med de båda sjömakterna England och Holland, och det hade varit detta förbund, hvilket Gustaf III haft att tacka först för stilleståndet med Danmark och sedermera för detta rikes neutralitet. Underhandlingar med Preussen fortgingo ock under året 1789 och rörde hufvudsakligen ett större lån, hvilket Gustaf behöfde till det pågående fälttåget och hvarför han medgaf att lemna Pomern såsom hypotek. Tvänne konventioner derom uppgjordes i Stockholm och Berlin, den ena lemnande större, den andra mindre säkerhet för Pomerns bibehållande, den förra naturligtvis förfäktad af Sveriges konung, den senare af Preussens. Konung Gustafs åsigt blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
