Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget 1789, 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock slutligen segrande, och Sveriges besittning af Pomern betryggad, ehuru Preussen medgaf Sverige ett lån af 733,000 rdr specie, med 1 års uppsägning. För öfrigt hade Preussen äfven detta år gjort ett försök att förmå ryska kejsarinnan till antagande af dess bemedling i kriget mot Sverige och Turkiet; men man afvisade detta nya anbud med samma stötande öfvermod som förra gången. I Berlin fans ett krigiskt parti med ministern Herzberg i spetsen, hvilket nu gjorde allt att öfvertala Fredrik Wilhelm till krig mot Ryssland; men han var alltför obeslutsam att kunna förmås till ett så afgörande steg.
Englands intresse för Sverige syntes betydligt hafva svalnat, sedan Danmark förklarat sig för neutralitet och största faran för Sverige dermed tycktes vara förbi, hvilket förhållande å Englands sida äfven inverkade på Preussen och beröfvade Gustaf III utsigten till en diversion mot Ryssland från detta håll.
Icke bättre lyckadas han att åstadkomma en sådan från Polen. I Augusti 1789 sände republiken en lysande beskickning till Stockholm. Den utgjordes af grefve Potocki, med en svit af 18 personer, alla i den gamla polska drägten, hvilket nära kostat dem lifvet, ty då deras fartyg stött på grund i Nyköpingsskären, vägrade lotsarne hjelpa dem, emedan de trodde dem vara ryssar, till dess de visat en af svenske ministern i Warschau L. von Engeström på svenska skrifven förklaring, att de voro verkliga polackar. De blefvo med mycken vänlighet mottagna i Stockholm, men kunde här lemna föga annat svar, än Engeström redan erhållit i Warschau, att om man blott finge penningar, ammunition och lifsmedel, ville man gerna gripa till vapen.
Bättre framgång hade svenske ministern i Konstantinopel, Gerhard von Heidenstam, som, efter många betänkligheter och omvägar, lyckades den 11 Juli 1789 afsluta ett fördrag, hvarigenom sultan förband sig att till Sverige betala 10 millioner piaster, af hvilka 1 million skulle årligen erläggas så länge kriget fortfor och de öfriga sedermera fördelade på 10 år. Dessutom utfäste sig båda makterna att ej inleda fredsunderhandlingar utan att derom underrätta hvarandra, samt använda all omsorg, att allt, hvad efter detta fördrags afslutande kommit i den gemensamma fiendens våld, måtte återställas vid freden.
Denna var nu högt efterlängtad af Gustaf III, som redan länge varit mätt på kriget, hvilket han varit så ifrig att begynna. I September 1789, kort efter den olyckliga sjöstriden vid Svensksund, infunno sig hos konungen i högqvarteret i Lovisa två spanska herrar, af hvilka den ene, Moreno, officer vid spanska gardet, sedan 1787 tillhörde spanska beskickningen i Stockholm. Båda voro stadda på resa till Petersburg, och konungen begagnade tillfället att genom Moreno meddela spanske ministern vid ryska hofvet sin önskan, att fred måtte ingås, hvilken önskan ock anmäldes hos kejsarinnan, som svarade, att i fall konungen ville i ett handbref till henne bedja om ursäkt för kriget, skulle hon ej fordra obilliga vilkor — ett erbjudande, hvilket Gustaf var alltför stolt att antaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
