Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och undervisningsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakligen i underkännandet af all annan religiös grund än förnuftet. Den nya läran eller s. k. neologien ville dock äfven anses såsom kristendom och gjorde sig icke liten möda att filosofiskt bevisa kristendomens förnuftsenlighet. Dess läror blefvo emellertid under dessa bemödanden betydligt reducerade, och hvad man, efter att hafva förklarat såsom vantro eller fåkunnighet allt, som låg utom förnuftets fattning, ännu kallade kristendom inskränkte sig till några allmänna föreställningar om ett högsta väsende, om själens odödlighet och om dygden, såsom en sedlig fullkomlighet, hvilken menniskan af egen kraft förmådde tillegna sig. Man förnekade icke tillvaron af kristendomens höge stiftare, men man erkände icke i honom den gudomlige återlösaren, utan endast en vis och dygdig menniska, hvilken Gud förlänat menskligheten, för att gifva oss en förnuftsenlig lära samt utgöra för oss ett dygdemönster, och hvilken med sin död bekräftat så väl sin läras sanning som sin vandels helighet. Dygden blef hufvudämnet i predikningarna, och menniskokärlekens utöfning framstäldes såsom kristendomens grundtanke. Detta var dock ännu neologiens vackra sida, ty den öfvergick hos många, som genom en högre upplysning ansågo sig stå öfver hopen, till ett fritänkeri, som förkastade all religion och särskildt gjorde bibelns läror till föremål för sina anfall eller sitt gyckel; hos ännu flera till en religiös liknöjdhet, som ansåg hvarje tanke på ett så allvarsamt ämne onödig och besvärlig. I Sverige började neologien, så väl som fritänkeriet och den religiösa liknöjdheten, vinna större insteg efter Lovisa Ulrikas hitkomst, och den ton, hon införde vid sitt hof, spridde sig så långt dess inflytande räckte. Gustaf III, uppfostrad i samma anda, uppmuntrade visserligen icke hvarken fritänkeriet eller indifferentismen, men han var dock för mycket barn af sin tid att icke tillhöra neologerne, hvilkas läror började mer och mer sprida sig äfven inom presterskapet, hvartill de många unga ädlingar, som af Gustaf III infördes på den presterliga banan, icke så litet bidrogo. Man sträfvade företrädesvis efter vältalighet i predikningarna, och Lehnberg, som näst konungen erkändes såsom Sveriges störste vältalare, var ock Sveriges mest berömde predikant. Hvarken han eller de öfrige omtyckte predikanterne framstälde emellertid några från kristendomen afvikande läror, men de höllo sig nära nog uteslutande vid dess moral och undveko så mycket som möjligt att framhålla de af dess dogmer, som icke godkändes af den nya upplysningen.
Inom de bildade klasserna spridde sig neologien och indifferentismen alltmera, hvaremot fritänkeriet
tyckes vunnit färre anhängare, och till massan af folket synes den nya riktningen föga hafva sträckt
sig. Tvärtom framträdde nu, såsom en protest mot neologien och indifferentismen, det s. k. läseriet.
Mot slutet af 1760-talet uppkom i Herjedalen ett slags religiös förening, hvilken omkring år 1770 utbredde sig till Helsinglands norra socknar och hvars medlemmar kallades läsare, emedan de ansågo för sitt största nöje, för hvilket de försakade alla andra, att flitigt läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
