Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
steg upp från spelbordet, slutade äfven drottningen sitt parti. När sedermera den publika spisningen begynte, sutto de kungliga personerna ensamma vid bordets ena långsida och vid den motsvarande stod tjenstgörande hofjunkaren, som skar och lade för. Den öfriga hofpersonalen stod i en halfkrets på något afstånd under vördnadsfull tystnad. Konungen vinkade stundom en eller annan till sig, då denne under samtalet stod bugande bakom konungens stol och drog sig sedermera tillbaka i den öfriga kretsen, då en ny framvinkades, o. s. v. Någon qvällsvard bestods vid dessa tillfällen de närvarande af hofvet lika litet som de af allmänheten, hvilka fått tillträde såsom åskådare.
Så stelt tillgick det dock ej vanligen vid hofvet, der man tvärtom i vissa hänseenden tillät sig alltför mycken frihet, medan man i andra underkastade sig det besvärligaste tvång. I synnerhet voro konungens lifpager beryktade för de friheter de togo sig. Enligt ett särskildt för dem utfärdadt reglemente hade de att betjena konungen i dess rum, kläda honom, lemna honom hans skjorta, halsduk och rock, gifva honom tvättvattnet, följa honom i hans inre rum, och, då konungen låg i sin sängkammare, skulle alltid en af pagerna ligga vid sängfötterna. För öfrigt skulle de hela dagen vara tillstädes för att inhemta konungens befallningar, och till tecken af sin tjenstgöring fingo de bära »konungens sängkammarnyckel af silfver». Dessa förrättningar tyckas icke vara nog ärofulla att böra göra dem uppblåsta, men den tidens skandalkrönika påstod, att till den ynnest, hvaraf de påtagligen voro i åtnjutande, funnos anledningar, som icke kunde omtalas, men i följd hvaraf de borde strafflöst kunna taga sig hvarjehanda friheter. Också betedde sig dessa ungherrar såsom bortskämda gunstlingar, blandade sig käckt i allt, dömde om allt och väckte allmän förargelse, till dess det slutligen lyckades den gamle riksmarskalken grefve von Liewen, som varit page hos Carl XII, att, genom sina berättelser huru pagerne då behandlades, förmå konungen att stäfja det anmärkta ofoget.
Gustaf III:s lynne var för öfrigt alltför oroligt och tillika alltför litet allvarligt, att regeringsärendena skulle kunnat tillräckligt sysselsätta honom, utan, sedan han efter sin lyckade statshvälfning först med mycken ifver satt sig in i dessa, blef snart nog nöjet ett hufvudföremål för hans sträfvanden. Han jagade ock rastlöst derefter, ehuru han sökte det på olika vägar. Tidigast vaknade dock och längst bibehöll sig hans håg för teatraliska nöjen. Hans böjelse för dessa var redan under hans barndom så stor, att han efter en enda representation af ett skådespel, synnerligast en tragedi, kunde det utantill. Mest behagade honom då fruntimmersrolerna och synnerligast dens, som på teatern varit grannast klädd. Såsom konung dref han sin teatervurm ända till ytterlighet. Teatrar inrättades på lustslotten, der både konungen sjelf, de öfriga kungliga personerna och hofpersonalen uppträdde med outtröttlig ifver. Så berättar dåvarande hofkanslern, sedermera rikskanslern Fredrik Sparre, huru på Gripsholm i början af året 1776 tre qvällar å rad spelades tre särskilda större sorgespel, i hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
