Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen, hertig Carl och hoffröken Maria Aurora Uggla hade hufvudrolerna, hvarefter den fjerde aftonen repeterades ett fjerde sorgespel, i hvilket konungen äfven hade en hufvudroll och tillbragte hela aftonen på teatern. Sedan alla gått till sängs, företog han, åtföljd af grefvinnan Klinckowström, fröken Stockenström samt grefvarne Oxenstierna, Hamilton och Gustaf Lewenhaupt, alla maskerade, en rund kring vindsrummen, för att med ett charivari väcka en hvar af de sofvande. Första anfallet skedde hos furst Hessenstein, som öppnade sin dörr och begagnade till sitt försvar ett vapen, som väl passade för tiden på dygnet, men icke för sällskapet. Man förestälde emellertid konungen, att det icke var rätt öfverensstämmande med hans kungliga värdighet att sjelf uppträda på scenen, och han tycktes småningom finna mindre nöje deri, men blef nu så mycket ifrigare för karuseller och torneringar, som höllos ofta med mycken prakt och i hvilka konungen sjelf deltog med sådan ifver, att han icke sällan redan kl. 3 på morgnarne öfvade sig i ridkonst och fäktning.
Sedan det nya operahuset blifvit färdigbygdt 1782, begynte ett nytt slags nöjen — maskeraderna och aftongillena i konungens inom denna byggnad belägna smårum. De förra besöktes flitigt af de högre samhällsklasserna och äfven af konungen; de senare voro bildade efter Katarina II:s aftoncirklar i Hermitaget och, likasom dessa, en skola för hvad som då ansågs för den mest fulländade goda ton. Här lyste också alla de, som vid Gustaf III:s hof mest utmärkte sig genom qvickhet och behag, och dessa aftongillen omtalades sedermera länge af alla, hvilka dertill fått tillträde, såsom de yppersta mönster för en fin, ledig och sprittande umgängeston. Äfven här var Gustaf III sjelf den förste, ej blott i rang, utan äfven i ton och skick, och troligen fans ingen af hans samtida, som öfverträffade honom i egenskapen af en fulländad sällskapsman.
Emellertid, om den yttre bildningen blef allt mera förfinad, sällskapstonen allt ledigare och äfven innehållsrikare, blefvo ock tillika sedlighetens band allt lösare, och de, som bort vara en föresyn i att låta deraf binda sig, voro i stället just de, som mest lossade dessa band. På lustslotten fördes ett lif, som var ingenting mindre än exemplariskt. Under hofvets vistande på Drottningholm sommaren 1783 ströko konungens pager och andra ungherrar, som tillhörde hans omgifning, förklädda omkring i slottsparken under nätterna, uppstämmande under hofdamernas fönster de lättfärdigaste fransyska visor. I komedier, som speltes på hofvet, lät man unga hoffröknar uppläsa de slipprigaste verser, och ju mera de derigenom råkade i förlägenhet — förutsatt, att de ännu kunde det — desto större var nöjet hos de höge åhörarne. Följande sommaren, efter konungens återkomst från sin italienska resa, blef det ännu värre. Då kommo från Stockholm hela skaror af lättfärdiga qvinnor ut till Drottningholm, slogo sig ned i bondgårdar och landtstälien, så nära slottet de kunde, och hade under nätterna sin gemensamma mötesplats i slottsparken, der äfven konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
