Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdag och var då en bland dem, som röstade för regeringens finansplan; under de följande åren blefvo hans själskrafter i hög grad förslappade och han afled i Januari 1805.
Mot Carl De Geer så väl som mot Fersen, Frietzcky och åtskillige andre den adeliga oppositionens ledare kan anmärkas, att de mindre afsågo rikets än adelns nytta och att, om de verkligen egt den fosterlandskärlek, hvarmed de skröto, hade de genom att mera gå konungen till mötes gjort riket långt mera nytta än att genom ihärdigt motstånd bringa honom till det yttersta. De voro likväl för sina personer aktade och aktningsvärde män, hvilket ej var förhållandet med en annan beryktad oppositionsman, hvars föga aktningsvärda politiska bana slutade under Gustaf III:s regering.
Carl Fredrik Pechlin, baron von Löwenbach, född i Holstein i Augusti 1720 och son till Johan Pechlin, som 1726 blef holsteinsk minister i Sverige, hade redan vid 13 års ålder blifvit inskrifven i svensk krigstjenst och, såsom öfverstelöjtnant vid Kalmare regemente, blifvit introducerad å svenska riddarhuset 1751, hvarefter han tog en ganska verksam del i riksdagsstriderna och framför allt i riksdagsintrigerna under frihetstiden, såsom i det föregående flerstädes är visadt. Han utmärkte sig under pomerska kriget samt blef öfverste för Jönköpings regemente 1760 och generalmajor 1770. Hans förhållande under statshvälfningen 1772 är förut omtaladt. Mer än någon annan misstänkt af konungen, höll han sig sedermera försigtigt undan, deltog icke i 1778 års riksdag, men var 1780 under oroligheterna i Kalmare län i följd af bränvinsbränningsförfattningarna åter i verksamhet, såsom äfven redan är berättadt, uppträdde med mycken försigtighet både under 1786, 1789 och 1792 årens riksdagar, men var den egentliga själen i sammansvärjningen mot Gustaf III, ehuru han förstod så väl sopa igen spåren efter sitt deltagande deri, att man aldrig kunde mot honom få lagliga bevis, lika litet som han kunde förmås till någon bekännelse. Med stöd af en kunglig förordning af 1757, hvilken Pechlin sjelf den tiden utverkat, för att komma åt sina fiender, blef han, »såsom till hälften förvunnen», i Augusti 1792 dömd till fästning på behaglig tid, för att, genom presterskapets flitiga anmaningar, förmås till bekännelse, hvilket dock aldrig skedde. På Varbergs fästning tillbragte han ock sin återstående lefnad och afled där, vid 76 års ålder, i Maj 1796. Pechlin var onekligen en djerf och slug man, utomordentligt skicklig att genomskåda och leda ändra, skarpsynt, lugn och kall vid uppgörandet af sina planer samt lika skoningslös vid deras utförande som samvetslös i valet af medlen dertill — med ett ord, just en sådan man, som borde göra lycka under ett regeringssätt, sådant som frihetstidens, hvilket han ock gjorde sitt bästa att få återinfördt, icke ens skyende ett konungamord såsom medel dertill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
