Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1797-1799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt gissningarna. Å andra sidan vittnade dock åtgärden äfven om konungens grannlagenhet att ej vilja blottställa under förmyndarestyrelsen högt stående personer.
I allmänhet röjde den unge konungen under de första åren af sin regering en för hans ålder högst ovanlig mognad, fri från alla förhastanden. Han tog noggrann kännedom om förhållandena, iakttog sträng rättvisa, som aldrig bestämdes genom afseende på personer, var i hög grad sparsam med statens medel, men icke sällan frikostig med sina enskilda, visade en djup vördnad för religionen, samt gaf alla förhoppningar om en rättvis och samvetsgrann, ehuru föga lysande regering. Hvad man hos honom klandrade, var en viss trumpen stelhet, som ej tillhörde hans ålder och utgjorde den bjertaste motsats till både hans faders och farbroders lätta och nedlåtande väsende. Likasom Gustaf III, hade äfven Gustaf Adolf ett mycket högt begrepp om kungligheten, men då den förre var tillräckligt medveten om sin personliga öfverlägsenhet för att kunna vara förtrolig och nedlåtande utan att äfventyra, det någon glömde att han var konung, trodde sig deremot den senare böra upprätthålla sin kungliga värdighet genom en stel högdragenhet emot alla.
Gustaf Adolfs höga begrepp om kungligheten gjorde honom äfven särskildt förbittrad mot franska revolutionen, som upphäft konungadömet i Frankrike och uppträdde fiendtligt emot detsamma äfven i andra länder. Den svenska pressen visade också, enligt konungens åsigt, alltför stora sympatier för de franska frihetsidéerna och hade derigenom ådragit sig konungens misshag, hvilket röjde sig i en den 26 Mars 1798 utfärdad förklaring öfver tryckfrihetsförordningen, hvarigenom författare till alla ej privilegierade dagblad och periodiska skrifter ålades i kanslikollegium uppgifva, öfver hvilka ämnen de ärnade skrifva och, sedan dessa uppgifter blifvit granskade, egde de af kollegium erhålla privilegier. Den, som utan eller emot privilegiets lydelse utgåfve något sådant arbete eller någon särskild artikel, skulle plikta 100 rdr och skriften indragas. Alla teaterpjeser, som inlemnades att uppföras, skulle öfverses af hofkanslersembetet. Dessa inskränkningar i tryckfriheten väckte mycket missnöje, så mycket mera som en mängd periodiska skrifter, hvilka gjort sig omtyckta af allmänheten, nu indrogos.
Tillika tycktes konungens nitälskan både för den teologiska och den politiska renlärigheten vara i ständigt tilltagande. Hans öfvertygelse, att franska revolutionen varit filosofernas verk, väckte hos honom farhåga för alla filosofiska nyheter. Så ansågs den bekante tyske filosofen Kant för en farlig kättare. Man hade sagt konungen, under anförande af några lösryckta stycken ur Kants filosofiska system, att han kullkastat alla filosofiska bevis för Guds tillvaro, och han blef derföre förklarad för ateist, hans skrifter, som flitigt lästes vid rikets högskolor, för irriga och förledande, samt hela hans lära såsom farlig för samhällsordningen. Äfven i öfrigt förekommo flera förföljelser emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
