Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1800-1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stridigheterna mellan de nordiska makterna och England, hvarföre ock ryske ministern i Köpenhamn gjorde amiral Parker personligen ansvarig för hvarje fiendtlighet, som derefter kunde föröfvas. I följd häraf lemnade engelska flottan den 23 April farvattnet utanför Carlskrona, hvarefter Gustaf Adolf anmodade den nye ryske kejsaren att uppträda såsom medlare i stridigheterna mellan Sverige och England. På förfrågan af Cronstedt den 26 April följde ock den 29 från Parker en förklaring, att sedan ryske kejsaren uttryckt sina vänliga tänkesätt mot England, drog Parker ej i betänkande att uppfylla kejsarens önskan om en allmän vapenhvila, samt hade redan gifvit befallning, att ryska, svenska och danska undersåtars sjöfart å Kattegat och Östersjön tills vidare skulle lemnas ostörd. Den 21 Maj frigaf svenska regeringen sjöfarten på England, hvarefter engelska regeringen den 16 Juni upphäfde embargot på alla svenska skepp i engelska hamnar.
De ryska och engelska hofven närmade sig emellertid hvarandra alltmera, och den 17 Juni afslöts i Petersburg en konvention emellan Ryssland och England, hvari den förra makten frånträdde sina förbindelser med de öfriga nordiska makterna och erkände nu åtskilliga af de rättigheter i afseende å de neutrala makternas sjöfart, hvilka England tillvällat sig, men som i fördraget angående den beväpnade neutraliteten blifvit bestridda. Följden blef en mer och mer tilltagande köld mellan Gustaf Adolf och den nye kejsaren, hans svåger, då den förre åter började träda i förbindelse med Frankrike.
Der hade, genom en statshvälfning i slutet af året 1799, Napoleon Bonaparte kommit såsom förste konsul i spetsen för styrelsen. Han hade genom en lycklig förening af foglighet och kraft gjort slut på de inre söndringarna i Frankrike samt derefter med en stark här gått öfver Alperna och den 14 Juni 1800 slagit österrikarne vid Marengo, hvilket hade till följd, att redan dagen derefter en vapenhvila afslöts, i kraft hvaraf alla fästningar i vestra delen af Italien inrymdes åt fransmännen. En annan fransk här under Moreau hade under tiden genom Schwaben inryckt i Baiern, och sedan fransmännen haft nya framgångar i Italien samt Moreau slagit österrikarne vid Hohenlinden den 3 December, afslöts den 9 Februari 1801 fred i Luneville, då Belgien afträddes till Frankrike och Rhenströmmen blef gräns mellan detta rike och Tyskland. Redan förut hade en fransysk här under Murat drifvit de neapolitanska trupperna ur kyrkostaten, och den 18 Februari ingicks i Foligno ett stillestånd, då neapolitanska regeringen måste utfästa sig att sluta sina hamnar för engelska och turkiska fartyg, hvilket stillestånd förvandlades till fred den 28 Mars, under samma vilkor, men med tillägg af åtskilliga områdens afträdande till Frankrike.
Genom dessa freder hade Frankrike blifvit det mäktigaste rike och förste konsuln Bonaparte den mest betydande man i Europa. Från hans sida gjordes emellertid första försöket till ett närmande mellan Frankrike och Sverige. Det skedde genom Bourgoing, fransysk minister i Köpenhamn, hvilken meddelade svenske ministern derstädes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
