Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Frankrike, 1805-1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en landstigning på Rügen, och nu återvände konungen till Sverige den 6 September, sedan han, på borgerskapets i Stralsund anhållan, förbjudit de svenska skärgårdsfartygen att i stadens grannskap skjuta på fienden. Toll, som nu fick öfverbefälet och ej ville onödigtvis blottställa hären genom ett i alla fall i längden fruktlöst försvar af Rügen, ingick redan den 7 September med Brune en öfverenskommelse, enligt hvilken svenska trupperna erhöllo fritt aftåg från ön, med alla sina förråd, på dertill utrustade svenska örlogs- och transportfartyg mot det att ön öfverlemnades till fransmännen, under vilkor att all enskild egendom respekterades. Den 9 September öfverkommo fransmännen, och den 27 lemnade den sista svenska afdelningen ön, då således ingenting vidare återstod af Sveriges besittningar i Tyskland.
Så slutades Gustaf Adolfs försök att mäta sig med Napoleon. Han hade börjat kriget utan allt nödtvång, och Napoleon hade derunder visat långt mera undseende, än han vid denna tid i allmänhet iakttog mot sina fiender. Det hade vid flera tillfällen berott af konungen att återställa de vänskapliga förhållandena; men han leddes endast af sitt oförsonliga hat mot fransmännens kejsare. Hans ledning af krigsrörelserna vittnade för öfrigt, att han var långt ifrån att innehafva en fältherres egenskaper. Deremot framträdde besynnerligheterna i hans lynne mer och mer samt föranledde, att han stötte sig med den ene efter den andre af dem, som stodo honom närmast.
Så uppsade han stilleståndet den 3 Juli emot alla deras föreställningar, som närmast omgåfvo honom. Sedan han blifvit tvungen att retirera till Stralsund, var han en af de förste, som, när fienden framträngde häftigare än vanligt, skyndade att sätta sig i säkerhet inom fästningen. Icke desto mindre förklarade han för general Wrede, att han fått en kontusion i benet, och lät generalen förstå, att han skulle med nöje se, om Wrede hos det öfriga befälet anmälde konungen till erhållande af svärdsordens stora kors, en utmärkelse, som endast kunde tilldelas den, hvilken vunnit en seger, hvaremot Wrede erhöll löfte om samma utmärkelse såsom tacksamhetsbevis för den tjenst, han sålunda gjorde högste befälhafvaren; men Wrede svarade helt öppet, att kontusionen vore omöjlig, emedan konungen aldrig varit fienden så nära, att han kunnat blifva blottstäld för en dylik, samt nekade tvärt allt biträde för ordensutmärkelsen. Förtörnad häröfver, yttrade konungen till Wrede: »Jag ser, att ni ogerna tjenar mig; ni eger er frihet och kan återvända till Rügen».
Samma förvisning till Rügen träffade äfven Toll. Den 21 Juli ankom till fästningen underrättelse om freden i Tilsit, jemte anbud om rysk och preussisk bemedling mellan Sverige och Frankrike, med försäkran att Napoleon vore böjd att bevilja Sverige förmånliga vilkor. Detta anbud förkastades, ehuru Toll gjorde de mest enträgna föreställningar emot ett så oklokt förfarande, hvilka likväl endast föranledde, att han följande dagen sändes till Rügen, dock under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
