Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Frankrike, 1805-1807 - Kriget mot Ryssland 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förevändning att der i konungens frånvaro föra öfverbefälet öfver de dit anlända engelska trupperna.
När man sedermera sökte inleda underhandlingar med marskalk Brune, och denne i anledning deraf skickade till Stralsund general Reille, som mottogs af generalguvernören Essen, till hvilken han bland annat yttrade, att fransmännen högst ogerna förde krig med svenskarne, hvilka de högaktade och värderade, hvaremot det vore allmänt bekant, huru outsläckligt konungen hatade kejsaren och allt som honom tillhörde, samt Essen berättade detta för konungen, blef han så förbittrad öfver att den franske generalen vågade tala om honom och nationen såsom skilda genom tänkesätt och intressen, att han befalte Essen genast arrestera honom. Förgäfves erinrade Essen, att generalen infunnit sig i egenskap af parlamentär och stode under folkrättens skydd, så att konungen icke hade någon rätt att befalla öfver honom. Konungen upprepade icke desto mindre, att han genast skulle arresteras, då Essen i stället lemnade sin värja till konungen under förklaring, att han sjelf hellre ginge i arrest än att göra sig skyldig till en vanhederlig och orättvis handling. Häraf lugnade sig konungen och lät Reille återvända, men följande dagen förklarade han, att generalguvernementet borde flyttas till Rügen och generalguvernören sjelf resa dit. Då Essen den 11 Augusti öfverreste till Rügen, röjde så väl statsboerne som armén den största bedröfvelse häröfver och gåfvo generalguvernören de omisskänligaste bevis af sin aktning och saknad, oaktadt konungen förbjöd officerarne hvarje offentligt uttryck deraf.
Det var sedermera endast med yttersta svårighet, som Toll, med anlitande af all sin fintlighet, kunde förmå Gustaf Adolf att från Rügen resa hem till Sverige och lemna befälet åt Toll, som också lyckades att rädda den qvarlemnade hären, i det han, under ett sammanträde med marskalk Brune, lät denne förstå att en statshvälfning vore i görningen emot Gustaf Adolf, så att denne ej längre vore i utöfningen af sin makt. Utan en sådan förespegling, hvilken Toll dock noga aktade sig att antyda annat än i de mest gåtfulla ordalag, hade marskalken säkerligen ej varit så medgörlig, utan hela svenska styrkan troligen fått gifva sig fången. Konungens förtjenst var det emellertid visst icke, att ej följderna af hans krigslystnad blefvo långt svårare, än de nu utföllo; men det dröjde dock ej länge, innan de röjde sig på ett sätt, som han nu ej anade, och som blef lika olycksbringande för honom sjelf som för hans rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
