Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att minska statsskulden och deraf föranledda skattebördor, af förmyndare-regeringen åtskilliga mer eller mindre välberäknade åtgärder, hvilka dock alla hade det välmenande syftet att befordra nationalvälståndet. Sådana åtgärder voro förordningen till hämmande af yppighet och öfverflöd, den 1 Januari 1794, hvilken dels förbjöd, dels betydligt inskränkte bruket af sammet, sidentyger, spetsar, plymer, galoner, guldbroderier m. m., samt förbjöd så väl införsel som bruket af kaffe, fina vinsorter och utländska likörer; kungörelsen af samma dag, som dels förbjöd införsel af en mängd utländska öfverflödsvaror, dels höjde tullsatserna derå; kungörelsen af den 22 Januari samma år, angående förbud emot spanmåls utförsel till utrikes ort, till förekommande af alltför stark stegring i spanmålsprisen, hvilken kungörelse, med ökad anledning af den under året 1794 inträffade svåra missväxt, förnyades den 27 November detta år, samt förordningen af den 21 Augusti samma år, angående bränvinsförsäljningens inställande å landsbygden, innefattande tillika förbud mot all annan bränvinstillverkning å landet än husbehofsbränning.
Synnerligen mycket uträttades dock ej med dessa författningar. Förordningen mot yppighet blef föga efterlefd af de högre samhällsklasserna, och allmogen var till största delen icke i sådana vilkor, att den kunde tillåta sig någon yppighet. De bondhustrur, som ansågo sig hafva råd att bära sidenmössor eller sidendukar, betalade dock hellre skatt derför, än de bortlade dem. Förbudet mot kaffe måste redan i November 1794 återtagas, ty drycken hade kommit i så allmänt bruk, att den ej kunde undvaras. För densamma gingo dock årligen öfver 13 tunnor guld ur riket. Oaktadt förbudet mot spanmålsutförsel skedde sådan utförsel dock i smyg ganska omfattande, och spanmålsprisen voro i fortfarande stegring. Äfven förbudet mot bränvinstillverkning och försäljning blef föga noggrant iakttaget.
Klagan öfver penningebrist i statskassan blef ock för hvarje år allt större, och ehuru man nu icke kunde klaga öfver en lysande hofhållning, ökades statsutgifterna i stället genom de rikliga löner hertigen tilldelade embetsmän, som stodo väl hos honom eller hos Reuterholm, genom den mängd pensioner som beviljades, samt genom garnisonens förstärkning i hufvudstaden. I följd af allt detta hade vid förmyndareregeringens slut statsverkets skuld ökats med 627,000 rdr sedan Gustaf III:s död. Statsutredningskomitén förklarade ock, att endast genom sträng hushållning och indragning af flera nu utgående utgiftsposter kunde statsverket bära sig till dess konungen blefve myndig och kunde sammankalla ständerna, för att ordna förhållandena för framtiden — en förklaring, som icke togs väl, och i Maj 1794 blef komitén upplöst genom ett kungligt bref, som dock var affattadt i ganska nådiga ordalag.
De följande åren blef likväl ställningen fördelaktigare. Den utrikes vexelkursen föll för hvarje år, så att riksgäldskontoret kunde drifva en fördelaktig vexelrörelse och göra betydliga afbetalningar å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
