Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.1. Ytbildning och vattensystem. Af docenten fil. dr Gunnar Andersson, Stockholm - I.1.a. Öfre Sveriges högland och fjällområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställen granen tager öfverhand. På myrmarken däremot växer ingen
skog; här täckes marken af ljungväxter, hvitmossa och starrarter,
hvarjämte här och hvar bestånd af martallar uppträda.
Undantagas det öfre Lapplands förut omtalade slätter, löpa noderna
under sitt lopp genom denna del af landet vanligen utefter branta,
karga stränder; blott kring sjöar eller kring en eller annan
dalsänka antager landskapet en mera leende karaktär. Mestadels äro
dessa skogsmarker ytterst enformiga, ett de stora afståndens och de
obekväma kommunikationernas land. Frånsedt den bördiga jämtländska
silurslätten, hvilken ock delvis varit täckt af ofvan omtalade
isdämda sjöar, äro odlingsmöjligheterna med nuvarande arbetspriser
få. För att söka undvika frosten och vinna den bästa och varmaste
jorden har man i allmänhet förlagt odlingarna uppe på höjdernas
solsida, där byar och gårdar eller fäbodvallar te sig som ljusgröna
fläckar i det ändlösa skogstäcket. Inom områdets sydligaste delar,
i Dalarnes och Värmlands bergslager, har kulturen gjort större
framsteg, till följd af det något gynnsammare klimatet och ej minst
rikedomen på värderika malmer.
c) Hafsaflagringarnas bälte framträder i allmänhet väl begränsadt
inom floddalarna. I dessas botten utbreda sig vida slättmarker,
gamla deltaland af sand eller lera, en gång afsatta på hafsbottnen,
då mot istidens slut eller senare de nuvarande kusttrakterna sköljdes
af hafvet. I Norrbotten nå de gamla hafsaflagringarna ungefär 200
meters höjd och 100–150 km. in i landet, i Ångermanland, Medelpad
och Hälsingland ända till 250 m. ö. h., men sällan mera än 50–80
km. från kusten, i Dalarne och Värmland 150 à 200 m. ö. h. Hafvet har
sköljt bort istidens moräner från höjderna, som därför merendels ha
berggrunden blottad eller åtminstone allt finare material utvaskadt,
så att blott grus och sten återstå. Det bortförda afsattes på den
dåtida hafsbottnen, som nu till större delen är land. Här träffas
de uppodlade, jämna marker, som öfverallt möta i Nordsveriges
floddalar och hvilka sedan lång tid tillbaka utgöra blomstrande
kulturbygder. Vid hafsaflagringarnas västra gräns ha i de flesta
floddalar afsatts vida fält af grof sand, på hvilken furen funnit
en omtyckt växplats, hvarom väldiga tallmoar bära vittne.
Efter landets höjning gräfde sig älfvarna åter ned genom de lösa
aflagringarna till sin urgamla bädd på den fasta hällen, och utmed
stränderna kvarstå mäktiga, ofta flera tiotal meter höga skärningar
genom sand och lera (se bilden sid. 12). Dessa skärningar, eller
»nipor», antaga ofta fantastiska former och bidraga i hög grad till
den måleriska skönhet, för hvilken i synnerhet Ångermanälfven och
Indalsälfven äro berömda. Ett än viktigare drag i denna skönhet äro
de blånande höjder, som inrama horisonten inom alla Nordsveriges
floddalar.
Från Öre älf i norr till nedom Indalsälfvens utlopp i söder resa
sig ända ut i kustlandet talrika höjder till 300 à 400 m. öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
