Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.1. Ytbildning och vattensystem. Af docenten fil. dr Gunnar Andersson, Stockholm - I.1.d. Skånes slättbygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett egendomligt geografiskt drag i Skånes orografi är, att alla
höjdsträckningarna förlöpa i NV—SO. De mest betydande äro Hallandsås,
hvars högsta punkt är 226 m., Kullen, 188 m., Söderåsen, 188 m.,
Linderödsåsen, 196 m., och Romeleklint, 185 m. Detta drag står
i samband med en serie förkastningar i denna riktning, hvilka
ha sin fortsättning på Bornholm. Genom dessa ha de till silur-,
rät-lias- och kritsystemen hörande aflagringarna nedsänkts, så
att de i våra dagar te sig såsom vida slätter, belägna nedanför
de af urberg bestående bergåsarna. Dessa uppdela det skånska
slättlandet i flera skilda partier. Norr om Linderödsåsen utbreder
sig Kristianstadsslätten uppemot smålandsgränsen, söder om nämnda
ås och öster om Romeleklint ligger Österslätt, hvilken i de mera
kuperade trakterna kring Ystad öfvergår i Söderslätt, Sveriges
kanske bördigaste och rikaste trakt, norr ut fortsatt af västra
Skånes slättland, nående till Skelderviken.
Slättlandets karaktär är något växlande. Vid Skelderviken och
i Kristianstadstrakten, där det till större delen täckes af unga
hafsaflagringar, är det öfver stora sträckor nästan golfplant; inom
de södra trakterna är det än vidsträckta, vågformiga, flacka bäcken,
åtskilda af låga höjdsträckningar, än, såsom sydväst och söder om
Romeleklint, ett starkt kuperadt land, inom hvilket moränmaterialet
är hopskjutet i höjder och ryggar, nående ett par tiotal meter öfver
de ofta afloppslösa sänkorna. Detta sistnämnda område är södra
Skånes skogrikaste trakt, där stora bokskogar ge landskapet ett
fängslande behag, som förnöjes af fältens gröna ytor och sjöarnas
speglande vatten. Trakterna nedanför Söderåsens sluttningar, från
Ringsjön till det stenkolsförande området vid Billesholm och Bjuf,
hafva äfven delvis att uppvisa en liknande natur. Inom den flackare
delen af slättlandet ha däremot skogarna mindre utbredning, och det
vida perspektivet öfver de stora odlade ytorna brytes endast af de
kringströdda gårdarna, omgifna af planteringar, samt gärdesgårdarnas
och pilvallarnas långa linier. Kontrasten mot det öfriga Sverige
framhäfves äfven af den genomgående skillnaden i byggnadsstil och
byggnadsmaterial. Byggnader af trä äro så godt som okända på den
skånska slätten; tegel, gråsten och lera hafva intagit dess plats.
Äfven den skånska kusten har en helt annan natur än det öfriga
Sveriges. Jämte Gottland och Öland äro Skåne och södra Halland
de enda delar af landet, som icke kringgärdas af en skärgård. Den
nästan horisontellt liggande berggrunden löper med en svag lutning
ut i hafvet, i en långgrund, öppen kust. Utmed de östra och södra
kusterna rasar bränningen fritt och har där tillsammans med vinden
skapat måleriska dynlandskap. Vid Öresund, där hafvets kraft är
mindre, hafva vind och ström utmed den långgrunda kusten hopat massor
af fin sand och lerslam, som gifvit upphof till fruktbara marskängar.
Söker man öfverblicka de ofvan framställda naturförhållandenas
inflytande på den allmänna kulturella utvecklingen inom
Sveriges olika landsändar, ger den på sid. 95 meddelade kartan
öfver folktätheten tillfälle till intressanta jämförelser. De
tre bältena inom öfre Sverige återfinnas väl skilda äfven på
folktäthetskartan. (Den talrikare invånarstocken i det stora
sågverksdistriktet mellan Hernösand och Söderhamn har ju sin lätt
begripliga lokala förklaring.) Det mellansvenska låglandets gynnsamma
naturförhållanden hafva där höjt folktätheten en grad, men inom det
småländska höglandet faller densamma ånyo en, ehuru det sydligare
läget och det gynnsammare klimatet håller den en grad högre än
inom motsvarande delar af öfre Sverige. Skånes bördiga slätter äro
äfven de tätast befolkade större områdena af riket, men till och
med på folktäthetskartan framträder tydligt nog t. ex. det öfver
slätten uppstickande lilla urbergsområdet Romeleklints ogynnsamma
inflytande i nu ifrågavarande hänseende.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
