Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.3. Geologi. Af statsgeologen E. Erdmann, Stockholm - I.3.g. Kvartär. Istiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
46 I. FYSISK
GEOGRAFI.
bräm i ett slags istunnlar och vid mynningen, när strömstyrkan
minskades, afsatte det medförda materialet såsom rullstenar, gröfre
och finare grus och sand. Sådana åsar förekomma inom nästan alla
delar af landet; de framgå mångenstädes flera mil utan större
afbrott, på några få till 20 kilometers afstånd från hvarandra,
och nå ofta en höjd af 30, ja 50 meter. En del af staden Stockholm
är byggd på en af dessa åsryggar.
Vid slutet af istiden, då landisen omsider mer och mer bortsmälte,
var Sverige delvis nedsänkt under hafvets yta, mera i de centrala
än i de yttre delarna. Gottland och Öland voro då helt täckta af
detta ishaf, likaså Mälarprovinserna och det mesta af Östergötland;
Vänerns omgifningar, intill 140 a 180 meters höjd, lågo likaledes
under hafsytan, och öfver Närke stod Västerhafvet genom ett bredt
sund i öppen förbindelse med nuvarande Östersjön. Öfver de sålunda
vattentäckta landsdelarna afsatte sig det genom glaciärälfvarna dit
utförda lerslammet och bildade den ofta vackert hvarfviga lera,
ishafslera, glaciallera, som numera finnes utbredd öfver våra
vidsträcktaste slätter samt i dälder och som flerstädes innehåller
skalrester af den lilla musslan Yoldia arctica och andra arktiska
djurformer, öfverensstämmande med de i hafven kring Spetsbergen
och Grönland nu lefvande. Där leran är utslammad ur kalkhaltig
morän, alltså företrädesvis vid och söder om silurområdena och
kritformationen, är den mer eller mindre kalkrik (märgel), således
i Uppland (Gäflebuktens forna silurområde), Östergötland m. fl.
När landet åter småningom höjde sig ur det ishaf, hvarunder det
i så stor utsträckning varit nedsänkt, blef Närkessundet allt
grundare och Östersjöområdet snart nog alldeles afspärradt,
så att det förvandlades till ett instängdt sjöbäcken med sött
vatten, hvilket därjämte betäckte hela Uppland och Södermanland,
större delen af Närke och Östergötland, delar af Gottland och
Öland samt en ganska bred kuststräcka af Norrland. Vid denna tid
afsattes en lera af ringa mäktighet, som betäcker ishafsleran
på många ställen. Uti den förstnämnda leran och i med densamma
samtidiga strandaflagringar har iakttagits en liten snäcka, Ancylus
fluviatilis, som endast lefver i sött vatten, och man har därför
kallat nämnda stora sötvattensjö Ancylussjön och det tidsskede,
hvarunder den existerade, ancylustiden. - Ancylussjöns vattenmassor
gräfde sig småningom utlopp genom de nuvarande Balterna och Öresund;
och när mot slutet af ancylustiden en långsam sänkning af jordskorpan
inträffade inom södra delen af östersjö- och nordsjöområdena samt
närliggande land, bröt sig Nordsjöns vatten in i Ancylussjön;
Östersjön blef sålunda ett inhaf med brackvatten.
Den förbindelseled, som på detta sätt öppnades, var då vidare än
den nuvarande och Östersjöns salthalt äfven afsevärdt större än
nu. Uti de aflagringar af lera och strandgrus, som afsattes inom de
af Östersjön då betäckta landområdena, har bland andra träffats en
i Östersjöns mellersta och norra delar numera icke lefvande snäcka,
Litorina litorea, efter hvilken förenämnda inhafs afsättningar
kallas Utö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
