Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.5. Djurgeografi. Af professorn fil. dr T. Tullberg, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 I.
FYSISK GEOGRAFI.
europæa), kajan (Corvus monedula), steglitsan (AcantMs carduelis),
hämplingen (Linota cannabina), buskskvättan (Saxicola rubetra),
äfvensom blådufvan (Columba ænas) och ringdufvan (Columba palumbus),
hvilka båda senare dock äfven träffas rätt långt in i skogarna,
ringdufvan ända upp i Jämtland. Ängsknarren (Crex crex) har också
sin hufvudsakliga utbredning inom detta område, och detsamma är
förhållandet med åtskilliga änder, särskildt gräsanden. Jämte
denna senare träffas här i insjöarna äfven sothönan (Fulica åtrå)
och skäggdoppingen (Podiceps cristatus).
I de sydligaste trakterna af hvad här betecknats som slättbygden,
nämligen Skåne och angränsande landskap, förekomma, utom flertalet
af här ofvan senast uppräknade former, äfven en del arter, hvilka på
sitt tåg mot norden af klimatiska förhållanden tvungits att stanna i
dessa trakter. Så är förhållandet med kronhjorten (Cervus elaphus)
och dof-hj orten (Cervus dama), hvilken dock icke är ursprungligen
vild i Sverige, illern (Mustela putorius), mullvaden (Talpa europæa),
en del flädermöss; samt bland fåglarna: storken (Ciconia ciconia),
hägern (Ardea cinerea), råkan (Corvus frugilegus), tofslärkan
(Alauda cristata), kornsparfven (Emberiza miliaria) och näktergalen
(Luscinia luscinia). Äfven knölsvanen (Cygnus olor) har inom Sverige
sitt hufvudsakliga tillhåll i landets sydligaste delar men finnes
dock rätt talrik äfven i Uppland. Till sydligaste Sverige höra också,
såsom i det föregående är nämndt, flertalet af Sveriges amfibier.
Djurlifvet i Skåne har dock fordom varit vida skildt från det
nutida. Så har man i torfmossarna därstädes träffat ben af vildrenen,
äfvensom af älgen och bäfvern, hvilka båda för länge sedan dragit
längre norr ut och af hvilka den senare nu synes vara alldeles
utrotad i vårt land. Dessutom har man i samma trakter funnit ben
af vildsvin samt af tvenne stora oxarter, uroxen (Bos primigenius)
och bisonoxen (Bison bonasus). Uroxen är för längesedan utdöd, men
bisonoxen lefver ännu i Litauen och på sluttningarna af Kaukasus. I
de skånska torfmossarna ha äfven anträffats ben af kärrsköldpaddan
(Emys orbicularis), som nu härstädes alldeles saknas.
Återstår nu att kasta en blick på den Sverige omgifvande vidsträckta
skärgården. Företrädesvis här träffas uttern (Lutra vulgaris),
ehuru den äfven längs vattendragen går långt in i landet. För såväl
den östra som den västra skärgården karakteristiska fåglar äro, utom
fiskmåsen (Larus canus), som äfven förekommer vid insjöar här och där
i landet: sillmåsen (Larus fuscus), gråtruten (Larus argentatus),
hafs-truten (Larus marinus), fisktärnan (Sterna hirundo) och en
del andra tärnor, vanliga labben (Lestris crepidata), ejdern
(Somateria mollissima), grisslan (Uria grylle), strandskatan
(Hæmatopus ostralegus), roskarlen (Strepsilas interpres), större
strandpiparen (Aegialites hiaticula), hafs-örnen (Haliaëtus
albicilla), som dock äfven häckar långt in i landet, korpen (Corvus
corax) samt skärpiplärkan (Anthus rupestris). I den östra skärgården
finnas dessutom tordmulen (Alca torda) och svärtan (Oedemia fusca),
hvilken senare äfven häckar i de norrländska insjöarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
