Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.1. Öfversikt af svenska folkets historia. Af skriftställaren E. Svensén, Stockholm - II.1.f. Kalmarunionen - II.1.g. Nyare tiden. Sveriges nydaningstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af de rika skiftande händelserna under denna period hafva längst
stannat i folkets minne Engelbrekts mord genom en förrädisk
afundsman (1436) samt slaget vid Brunkeberg, 1471. Det sistnämnda,
som utkämpades af Sten Sture den äldre inom området af det
nuvarande Stockholm, slöt med den svenska härens fullständiga
seger öfver den danske konungen och betryggade för vårt land
ett fjärdedels århundrade af fredslugn, som är ensamtstående
under unionstiden. Under den allmänna hänförelsen öfver denna
seger afskuddade man sig ock ett gammalt beroende af tyskarne,
i det man upphäfde den bestämmelse, som dittills rådt, att hvarje
stads styrelse skulle till hälften utgöras af tyskar. Att ett
sådant förhållande någonsin kommit till stånd, visar klart, huru
outveckladt Sveriges ekonomiska lif då ännu var. I detta afseende
gingo vi under hela medeltiden i tyskarnes skola, och först Gustaf
Vasa skapade här, som i så godt som alla andra hänseenden, ett
fullt själfständigt Sverige.
Vårt lands yttre gränser förblefvo under hela denna annars så
oroliga tid oförändrade. Blott ön Gottland kom allt oftare under
danskt välde, till hvilket den under nästa period (år 1570)
formligen afträddes.
Nyare tiden (från 1523 till våra dagar).
Sveriges nydaningstid (1523/1611). Vasaätten, som nu besteg Sveriges
tron, hör till de rikast begåfvade, liksom till de mest lysande och
mest berömda släkter världshistorien känner, och bland historiens
härskargestalter är konung Gustaf Vasa (1523/60) en af de allra
förnämsta.
Hans förtjänster om Sverige uttryckas kortast i ordet här ofvan:
nydaning. Han samlade ånyo vårt hälft tillintetgjorda folk,
han ryckte det löst från det politiska beroendet af Danmark, det
ekonomiska af hansestäderna och det kyrkliga af påfvemakten.
Spåren af ett nära nog hundraårigt krigstillstånd utplånades genom nyvaknad
fredlig idoghet, och under Gustaf Vasa intog Sverige för första
gången sin ställning såsom en uppmärksammad ledamot af det stora
europeiska statssystemet.
Under allt detta var konungen genom sin personlighet ett föremål
för sitt folks oskrymtade vördnad och kärlek. Trots en viss lynnets
häftighet och en öfverdrifven patriarkalisk maktfullkomlighet stod
»gamle kung Gösta» både för samtid och eftervärld såsom idealet af en
svensk konung, och hans bild - i främmande land långt mindre känd än
hans ryktbara efterträdares, Gustaf Adolf den stores och Karl XII:s -
har i svenska folkets minne alls ej kunnat fördunklas af dessa.
Konung Gustaf lyckades år 1544 göra Sveriges rike ärftligt inom sin
ätt, men med arfriket följde, enligt den tidens föreställningssätt,
rätt äfven för yngre konungasöner till del i riket. Häraf
framkallades blodiga inre strider mellan Gustaf Vasas ättlingar,
och det försvagade riket återställdes först af hans yngste son
Karl IX (1599/1611) - ånyo en härskare af första ordningen, en
ny »riksföreståndare» såsom de gamla Sturarne och liksom dessa i
första rummet en allmogens man. Redan före sin tronbestigning var
han under flera år Sveriges verklige regent och genomförde därunder,
vid Uppsala kyrkomöte (1593), reformationens definitiva seger öfver
katolicismen. Under hans son, Gustaf II Adolf, på detta område som på
så många andra en banbrytare för nya idéer, upphörde rikets delning
mellan kungliga prinsar; en ny uppfattning, stödd på renässansen och
(medelbart) på antiken, gjorde nu statens odelbarhet gällande, och
härmed var ånyo ur vår historia utmönstradt ett betydande element
till söndring.
Strax efter midten af 1500-talet hade vårt land ånyo förts in på
landförvärf på andra sidan om Östersjön. I följd af reformationen
hade den på katolsk grund uppförda Livländska förbundsstaten
sönderfallit, och från 1561 tvistade grannstaterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
