Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.3. Folklynne och sociala förhållanden - II.3.b. Stånd och klasser, af amanuensen i Kommerskollegium fil. dr Theophil Andersson, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅND OCH KLASSER.
133
legier, främst dess uteslutande, rätt till högre ämbeten samt till
besittande af privilegierad jord. (Det bör nämligen anmärkas,
att den gamla friheten från vissa skatter nu var fästad vid
jorden såsom sådan.) Ånyo genomfördes en social reform, denna
gång af Gustaf III (1789), som för priset af ett upphäfvande, till
större delen, af adelns privilegier i dessa punkter, köpte sig de
öfriga ståndens samtycke till det (kortvariga) kungliga enväldets
införande. Hvad som ännu återstod i detta fall afsade sig adeln
efter statshvälfningen 1809.
Stånden hade härigenom förlorat sin verkliga sociala betydelse, men
de kvar-stodo icke desto mindre såsom politiska korporationer ända
till år 1865, då riksdagens urgamla fördelning på de fyra stånden
utbyttes mot den nuvarande i tvenne kamrar, hvilka tillsättas på
grund af samfällda val. Adeln utgör visserligen fortfarande en egen
korporation men egentligen endast för vården af gemen-soamma fonder,
och upphöjandet i adligt stånd har i det närmaste upphört. År
1892 af skaffades till sist äfven den i det föregående omtalade
skattefriheten för visst slag af jord, den sista kvarlefvan af de
gamla sociala förhållandena. Härmed var den sekellånga striden mellan
»stånden» förd till slut, och ett nytt tidehvarf har kommit. Striden
står nu ej längre mellan »stånd» utan mellan »klasser».
I våra dagar är ställningen i Sverige ganska egendomlig. Den
politiska makten är alltsedan 1866 lagd till öfvervägande del i de
själf ägande böndernas hand; i detta fall kunde man i våra dagar
tala om en ny »böndernas storhetstid». Det egendomligaste draget
härvid är, att Sveriges bönder utöfva denna sin makt själfva,
icke genom förtroendemän ur andra samhällsklasser. I Sveriges
riksdag sitta nämligen mer än 100 bönder såsom medlemmar - ett
förhållande som har sitt motstycke blott i Norge och Danmark och
äfven där icke i så stor skala som i Sverige. Af den kroppsarbetande
befolkningen är däremot en mycket betydande andel i afsaknad af
politisk rösträtt. Företer Sverige alltså från politisk synpunkt
både ultrademokratiska och gammaldags aristokratiska drag, så äro
i socialt hänseende de senare ännu i många fall öfvervägande.
Hvad angår det i Sverige alltid talrika adelsståndet, ha en stor
mängd adelsfamiljer sökt genom fideikommiss-stiftelser uppehålla
sin ekonomiska styrka; alltsedan år 1809 har dock upprättandet af
nya sådana stiftelser varit i lag förbjudet.
Spänningen mellan samhällets olika klasser mildras i Sverige
genom det ofta påvisade, för vårt folk karakteristiska draget af
humanitet, till följd hvaraf i det praktiska lifvet slitningarna och
öfvergreppen icke blifva så skarpa, som stundom af lag och allmän
sed kunde väntas. En annan härtill medverkande omständighet är, att
öfvergdngen från lägre till högre klass ingenstädes torde vara så
lätt och så ofta förekommande som i Sverige, hvilket förnämligast
kan förklaras däraf, att den högre undervisningen är så godt som
kostnadfri och utan hinder står Öppen för alla. Också äro vid våra
allmänna läroverk ej mindre än 20 ä 25 % af lärjungarne söner till
bönder och arbetare, och vid pass hälften af hela antalet tillhör
i allmänhet de s. k. lägre klasserna af samhället. En stor del af
Sveriges yppersta män leda därför, genom blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
