Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.1. Statsförfattningen - III.1.c. Unionen med Norge, af t. f. aktuarien i Statistiska centralbyrån fil. dr E. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 III, STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
Ärenden, som icke tillhöra de diplomatiska, behandlas, när de
angå båda rikena, i s. k. sammansatt statsråd, i det att, vid
dylika ärendens föredragning inför konungen i svenskt statsråd,
de trenne norska statsrådsmedlemmar, som åtfölja konungen, hafva
säte och stämma där, och likaledes tre svenska statsrådsledamöter i
norskt statsråd, då dylika ärenden där föredragas inför konungen. -
I sammansatt statsråd men af särskildt bestämd sammansättning skall
besiat om krig och fred fattas.
Behandlingen af de s. k. diplomatiska ärendena (oafsedt beslut
om krig och fred) försiggår icke, såsom andra regeringsärenden,
inom fulltaligt statsråd, utan de föredragas inför konungen af
utrikesministern i närvaro af den svenske statsministern, en
annan svensk statsrådsledamot äfvensom den norske statsministern
i Stockholm.
Frånsedt nu angifna gemensamma ärenden äro konungarikena Sverige
och Norge af hvarandra oberoende. Unionen är alltså icke mycket
omfattande; dock är tydligt, att den är en real-, icke endast en
personalunion. Föreningen kan icke af någotdera rikets representation
ensidigt uppsägas, ej heller kan konungen nedlägga kronan i det
ena riket utan att äfven nedlägga den i det andra. För ändring
i riksakten fordras öfverensstämmande beslut af de båda rikenas
parlament samt konungens sanktion. Erinras må i sammanhang härmed,
att riksakten har i Norge natur af grundlag, hvilket däremot icke
är fallet i Sverige.
Till konungahusets underhåll bidrager Sverige för närvarande
med 1,420,000 kronor årligen och Norge med 490,000 kronor. Till
utgifterna för den gemensamma diplomatien (ej utrikesministern,
hvilken aflönas af Sverige ensamt) lämnar i regeln Sverige 12/i7
och Norge 5/17 (enligt 1899 års budgeter resp. 443,800 och 180,000
kronor). Till konsulatväsendet bidrager Sverige med 4/7 och Norge
med 3/7, eller år 1899 Sverige med 160,000 och Norge med 120,000
kronor; dessutom hafva till konsulskassans utgifter disponerats de
vid aflönade konsulat ingående konsulats- och expeditionsafgifter,
hvilka 1897 beräknades utgöra från svenska fartyg 92,960 kronor
och från norska 213,340 kronor. Inräknas sistnämnda båda poster,
uppgå Sveriges direkta utgifter för här berörda ändamål till något
mer än 2,100,000 kronor och Norges till något mer än 1,000,000 kr.
Med hänsyn till försvarsväsendet innehåller riksakten inga
bestämmelser rörande storleken af bidragen i manskap och penningar,
utan detta är öfverlämnadt helt och hållet åt hvartdera folkets
godtfinnande. Konungen är visserligen högste befälhafvare öfver bägge
rikenas krigsmakt, men beträffande Norges försvarskrafter är hans
dispositionsrätt underkastad åtskilliga inskränkningar, bland hvilka
den viktigaste är, att af landtrupperna endast den s. k. liniearméen
får obetingadt användas för halföns gemensamma försvar, i det att
öfriga trupper icke få föras utom Norges gränser. År 1885 antog Norge
en ny härordning, som väsentligt minskade liniearméens storlek, och
kan, när det för godt finner, skrida till ytterligare reduktioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
