Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.2. Statsförvaltningen - III.2.a. Historik samt den nuvarande statsförvaltningen i allmänhet, af förste aktuarien i Statistiska centralbyrån fil. dr E. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSFÖRVALTNINGEN.
175
förvaltande verksamhet, ägde att ombesörja expeditionen af alla
regeringsärenden, således jämväl de, som hörde under andra kollegier.
Riket indelades i vissa bestämda civila förvaltningsområden eller
län, i spetsen för hvilka ställdes en landshöfding. Med krigsväsendet
skulle denne ej befatta sig; dock kunde i gränsprovinserna tillsättas
generalguvernörer, som äfven hade militär myndighet. Utförliga
bestämmelser funnos om ämbetsmäns redovisning och ansvar, hvilka
dock endast delvis kommo att tillämpas.
De viktigaste förändringar, som under den återstående delen af
1600-talet timade inom förvaltningens område, voro, att antalet
af de centrala kollegiala ämbetsverken ökades samt att under Karl
XI:s och Karl XII:s envälde de fem höga riksämbetena ej tillsattes,
hvarjämte riksråden alltmer utestängdes från kollegierna, hvilka
därigenom blefvo mera fristående.
Under den s. k. frihetstiden (1718/72) var rådet förvaltningens
medelpunkt. Ärendena bereddes i kanslikollegiet, hvars chef,
kanslipresidenten, tillika utrikesminister, var rådets förnämste
medlem. Kanslikollegiet var, liksom redan tidigare, indeladt i
expeditioner, hvilkas chefer, vanligen benämnda statssekreterare,
föredrogo ärendena.
Under den gustavianska tiden (1772/1809) blef rådet genom 1789 års
statshvälfning afskaffadt men hade redan dessförinnan förlorat
ansenligt i betydelse. Medan rådets befattning med domarmakten
anförtroddes åt en nyinrättad högsta domstol, öfverflyttades
riksstyrelsen i öfrigt hufvudsakligen till konseljen, till hvilken
åtskilliga högre ämbetsmän inkallades, däribland statssekreterarne.
Såväl under det karolinska enväldet som under därpå följande tid ända
till 1809 förordnades ofta tillfälliga kommissioner för särskilda
förvaltningsgrenar, hvarigenom ärendena drogos undan de ämbetsverk,
dit de rätteligen bort höra. Under frihetstiden ingrepo ständerna
äfven på många andra sätt i förvaltningen, bland annat genom sin
detaljerade granskning af ämbetsverkens åtgärder och genom sin
befattning med tjänstetillsättningarna.
Genom 1809 års statshvälfning, som gaf Sverige dess ännu gällande
statsförfattning, skedde inga större förändringar med afseende
på förvaltningens organisation. Rådsinstitutionen upplifvades
visserligen ej, men dess plats i förvaltningen intogs af ett
statsråd af nio ledamöter, bland hvilka de allra flesta fortfarande
ej företrädde någon särskild förvaltningsgren. Ärendena bereddes
jämväl nu - med några undantag - i kansliet och föredrogos af
statssekreterarne, hvilka ägde säte och stämma i statsrådet i de
mål, hvar och en af dem föredrog. Ar 1840 ändrades detta genom
departementalstyrelsens införande.
Sedan dess bestod statsrådet af tio ledamöter ända till år 1900,
då ett elfte statsrådsämbete tillkom. Af de elfva nuvarande
ledamöterna äro åtta chefer och föredragande hvar och en för sitt
departement. De tre återstående, hvilka pläga benämnas konsultativa,
deltaga i statsrådets öfverläggningar och beslut, vikariera vid
behof för departementscheferna och biträda dem jämväl i öfrigt,
särskildt i fråga om den administrativa rättsskipningen, som i
Sverige har sin högsta instans i statsrådet. Sedan år 1876, då
statsministerämbetet infördes, innehar statsministern vanligen
en af dessa tre statsrådsplatser, men rätt ofta har chefskapet
för ministären jämväl varit förenadt med chefskapet för ett
departement. Af de tre konsultativa statsråden böra minst två hafva
förvaltat civil beställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
