Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.2. Statsförvaltningen - III.2.h. Fångvården, af fängelsedirektören K. Blomquist, Kristianstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅNGVÅRDEN. 213
Fångvården.
Det svenska fångvårdsväsendet, som utan tvifvel måste erkännas
i våra dagar intaga en mycket hög ståndpunkt, är i sin nuvarande
form resnltatet af ett ihärdigt och genomgripande reformarbete,
som pågått under loppet af ungefär ett hälft århundrade.
Uppslaget till detta reformarbete gafs genom dåvarande kronprinsen,
sedermera konung Oskar Ls bekanta, år 1840 publicerade arbete »Om
straff och straffanstalter», i hvilket arbete det filadelfiska
systemet (cellsystemet) var an-gifvet såsom det lämpligaste att
lägga till grund för fångbehandlingen i allmänhet. Endast i fråga
om hopplösa recidivister samt sådana fångar, hvilka blifvit dömda
»på längre tid än den, hvartill man ännu ansåge ensamhetsprincipen
kunna utan våda för fångens hälsa användas», skulle det auburnska
(gemensamhets-) systemet tillämpas. Detta senare system borde
emellertid »frånträdas i samma mån erfarenheten medgåfve ett mera
utsträckt användande af ensamheten». Man grep sig genast an med
provinsfängelsers uppförande efter cellsystemet, och vid utfärdandet
af 1857 års straffverkställighetslag, hvarigenom cellstraffet
gjordes obligatoriskt för alla, som blifvit dömda till straffarbete
på två år eller därunder, hade de flesta af rikets län blifvit med
cellfängelser försedda.
I följd af under årens lopp mer och mer vunnen öfvertygelse om
fördelarna af en icke obetydlig utsträckning af cellstraffsystemet
blef genom den nya straffverkställighetslag, som utfärdades den
29 juli 1892, cellstrafftidens maximum fastställdt till tre år,
i det lagen stadgar, att den, som är dömd till straffarbete på
fyra år eller kortare tid, skall under strafftiden hållas i enrum,
hvarvid från strafftiden afdrages en fjärdedel, samt att den, som
blifvit dömd till straffarbete på viss tid utöfver fyra år eller till
straffarbete på Hfstid, skall vid bestraffningens början hållas i
enrum under tre år; skolande, beträffande straffarbete på viss tid
öfver fyra år, för den tid straffet sålunda verkställes i enrum,
från den återstående strafftiden af dragas en tredjedel af den tid
fången hållits i enrum.
Vid sistberörda lags promulgerande fanns redan i det närmaste
tillräcklig tillgång på celler för att kunna möta det ökade behofvet
däraf. För närvarande finnas tre centrala straffanstalter afsedda
för män med längre strafftid än två år, nämligen å Långholmen vid
Stockholm med 200 dag- och 300 nattceller, i Malmö med 137 dag- och
284 nattceller samt å Nya V ar f vet vid Göteborg med 215 dagceller
(inräknadt fyrtio arbetsceller) samt 116 nattceller; därjämte finnes
en central straffanstalt för kvinnor i Göteborg med 6 dag-och 60
nattceller, afsedd för fångar, som redan (å vissa länsfängelser)
undergått tre års cellstraff. Hela antalet celler vid de centrala
anstalterna för män utgör således 1,252, däraf 700 nattceller. -
Straffarbete i två år och därunder verkställes uti 24 länsfängelser
och 20 kronohäkten, med sammanlagdt 2,439 dagceller.
Vid 1898 års utgång voro i nu anförda anstalter intagna 2,413 fångar,
af hvilka 1,536 voro strå ff arbets f ang ar. Af de sistnämnda voro
160 lifstidsfångar, 595 dömda till mer än två års straffarbete samt
781 till två år eller därunder. Af de bada förstnämnda kategorierna
höllos resp. 20 och 449, jämlikt lagen den 29 juli 1892, i enrum. Af
de tre kategorierna voro resp. 40, 67 och 103, eller sammanlagdt 210,
kvinnor. - Af de öfriga 877 fångarne å dessa anstalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
