Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.3. Kommunalförvaltningen. Af redaktionssekreteraren G. Aldén, Stockholm - III.3.a. Kommunernas själfstyrelse - III.3.b. Fattigvården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 ITT. STATSFÖRFATTNING OCH
FÖRVALTNING.
25-63 mill., vattenledningarna till 21*78 mill., o. s. v. Bland
tillgångarna i tab. 40 äro däremot icke upptagna fastigheter och
fonder, som stå under kommunernas förvaltning men ej disposition;
hit höra kyrkor till ett värde af 95*4o mill. kr., ecklesiastika
boställen m. m. till värde af 47* s o mill. samt donationsfonder
till belopp af 36’79 mill. kr., eller tillsammans 179’99
mill. kr. Tilläggas dessa värden till kommunernas fullt disponibla
tillgångar (346*46 mill. kr. enligt tab. 40), blifver slutsumman
526*45 millioner kronor.
Bland kommunernas tillgångar äro icke heller inräknade de stora
skogsfonder, som vissa kommuner i Dalarne och Norrland (eller
egentligen jordägarne inom dessa kommuner) under senare tider
förvärfvat genom afyttring af allniän-ningsskogar. Dessa fonder äro
stundom högst betydliga (för Orsa och Älfdalens kommuner resp. 10
och 6 millioner kronor), och dock komma de framdeles att ytterligare
ökas, enär icke äganderätten till skogen afyttrats utan blott af
verkningsrätten på vissa år. I dylika kommuner bestridas skatterna
af alla slag af dessa fonder (äfven för kommunernas icke jordägande
medlemmar), och alla nutidens offentliga anstalter (skolor, vägar,
broar, järnvägar, telefoner, modern belyshing o. s. v.) anskaffas
och utstyras på det rikligaste - ett högst egendomligt skådespel i
trakter, som för ej länge sedan räknades bland de mest undangömda
och oansenliga i hela vårt land.
Fattigvården.
Den offentliga fattigvården är i vårt land så godt som uteslutande en
kommunernas angelägenhet och torde därför lämpligast behandlas här,
i samband med kommunalförvaltningen. Gränsen mellan den offentliga,
d. v. s. i lag påbjudna, fattigvården samt den enskilda välgörenheten
har under senare tider blifvit något skarpare uppdragen. Ännu finnas
dock flera områden, där de ingripa i hvarandra.
I forna tider ålåg vården af fattiga i främsta rummet släkten;
straff stadgas t. ex. redan i de äldsta lagarna för den, som vräkte
sina föräldrar. De, som utan eget förvållande blifvit fattiga,
fingo gå omkring till grannarne och begära allmosor. Under
medeltiden tog kyrkan fattigvården om hand och afstod stundom
åt bonden 2/9 af tionden mot skyldighet för denne att hjälpa de
bettlände; vid kyrkor och kloster byggdes för orkeslösa och sjuka
fattiga »helgeandshus» och hospital, hvilka senare ömhudades
till lasarett och fattighus. Vid reformationen indrogs tionden
till staten, och fattigvårdsskyldigheten öfvergick så småningom
till kyrkosocknen. Kringgång med bettlande var i lag medgifven
och förbjöds ej förrän genom den första allmänna fattigstadgan,
som är af den 25 maj 1847.
A) Den offentliga fattigvården. Enligt nu gällande
fattigvårdsförordning af den 9 juni 1871 (med några smärre senare
ändringar) bildar hvarje kommun ett fattigvårdssamhälle. Begäran
om fattigvård skall göras inom den kommun, där man vistas, men
fattigvården skall bekostas af den kommun, där den sökande har
hemortsrätt.
Nödtorftig fattighjälp skall lämnas åt minderårig samt åt den,
som genom ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att
försörja sig själf samt saknar egna medel eller andras vård. I
andra fall kan understöd lämnas, efter fattigvårdsstyrelsens
pröfning. (Hvarje arbetsför person skall försörja sig själf och
sina minderåriga barn; arbets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
