Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.9. De sköna konsterna - IV.9.c. Målning, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCH DEN ANDLIGA
ODLINGEN.
mytologiska gestalter. Egron Lundgren (1815/75) besökte ej blott
Rom och Italien utan äfven Spanien och Indien samt lefde mycket i
England och nedlade sina reseminnen i ypperliga akvareller. J. Stack
(1812/68) och G. V. Palm (1810/91), bägge landskapsmålare, förö
äfven till Rom; den förre har ock målat vyer från Holland, den
senare mest från Italien och Sverige. J. Boklund (1817/81) har
gjort sig mest förtjänt som lärare och musei-intendent.
Bland öfriga till 1800-talets midt hörande målare märkas:
P. G. Wicken-berg (1818/46), Sandbergs skyddsling, som i Paris
öfverraskade världen med nordiska vinterlandskap, framställda på
de gamla holländarnes vis; Markus Larson (1825/64), en vulkanisk,
passionerad natur, som genom sin våldsamhet själf förstörde sin
stora talang att måla vattenfall med dyster omgifning och mariner
med effektfull belysning; Edvard Bergh (1828/80), den älskvärde och
naturtrogne skildraren af Mälardalens björkskogsnatur; J. Höckert
(1826/66), som återgick till Frankrike, där vann ett godt namn och
sedan följdes af många, utmärkt som kolorist och uppburen mera för
sina folklifsbilder än för sin historiemålning; K. UUncker (1828/66),
som sökte sin utbildning i Düsseldorf, dit han sedan lockade många
svenskar, och blef en mästare i karaktärsmåleri med moderna motiv
och många figurer; samt F. Fagerlin (f. 1825), den siste som lefver
kvar af de målare, som beteckna lyftningen efter århundradets midt,
hvartill han kraftigt bidragit genom sin i Düsseldorf - där han är
bosatt - utvecklade förmåga att lefvande måla folklifsbilder från
Holland. Till samma grupp kan äfven räknas G. Saloman (f. 1821),
dansk konstnär, utbildad i Köpenhamn, sedan bosatt i Sverige, som
målat genrebilder och porträtt; likaså arkitekten F. V. Scholander
(1816/81), hvars historierade arkitekturakvareller och fantastiska
illustrationer till fornsagor och egna ballader äro allmänt kända;
samt hans lärjunge, arkitekten A. T. Gellerstedt (f. 1836), som
utfört många små landskapsakvareller, hvilka i dimensioner motsvaras
af hans omtyckta smådikter. Till slut namnes här äfven en kvinna,
Amalia Lindegren (1814/91), som med framgång målade folklifsbilder
och porträtt.
De målare, som återstå att nämna, tillhöra senare delen af 1800-talet
och lefva till största delen ännu, hvarför vi inskränka oss till att
påpeka deras verksamhet utan vidare. Den första gruppen omfattar
konstnärer från 1860- och 1870-talen. Först nämnas då E. Winge
(1825/96) och A. Malmström (f. 1829), som bägge sysselsatt sig
med de af Karl XV omhuldade fornnordiska ämnena; därnäst ett
par landskapsmålare, Al f r’. Wahlberg (f. 1834) och G. Rydberg
(f. 1835), den förre mera kosmopolitisk i bilder från Frankrike,
Italien och Sverige, den senare afgjordt svensk lokalmålare, med
Skånes natur såsom sin ämnessfär; sedan en rad af historiemålare,
hvilka äfven utfört porträtt: G. v. Rosen (f. 1843), som hållit sig
till 1500-talet, med förkärlek för Vasasagan, samt äfven i sina
samtida porträtt målat historia; H. Salmson (1843/94), hvilken
började som historiemålare men öfvergick till folklifsbilder,
mest från Frankrike (Picardie) men äfven från Skåne; G. Cederström
(f. 1845), som i många bilder behandlat Karl XII:s tid; J. Kronberg
(f. 1850), som utfört stora, färgrika fantasibilder, särskildt i
Stockholms slott, och behandlat religiösa ämnen i Adolf Fredriks
kyrka; N. Forsberg (f. 1842), som tecknat episoder ur fransk-tyska
kriget 1870 och Gustaf II Adolfs historia; samt K. G. Hellqvist
(1851/90), representant hos oss för samtida tysk historiekonst i
taflor ur vår äldre historia.
Under 1880- och 1890-talen ha konstnärerna hos oss liksom på många
andra ställen i Europa varit delade i tvenne skilda grupper, af
hvilka den ena omfattat dem, som följt den traditionella riktningen,
den andra åter sträfvat för måleriets frigörelse från auktoritetsband
i uppfattningen och för djärfva experiment i utförandet. Till den
förra räknas flera landskapsmålare, såsom O. Arbo-relius (f. 1842),
dala- och bergslagsnaturens framställare; R. Norstedt (f. 1843),
naturskald i färger med fransk läggning; A. Lindman (f. 1848),
som målat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
