Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.9. De sköna konsterna - IV.9.d. Tonkonst, af skriftställaren dr A. Lindgren, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gustaf Vasa», länge ansedd som den främsta svenska nationaloperan
(text af Gustaf III och Kellgren). Bland öfriga inkallade främlingar
blef särskildt J. Hæffner (1759/1833) betydelsefull, såsom den
egentlige skaparen af Uppsala studentsång och ordnaren af koralerna
till Wallins psalmbok 1819.
Det 19:e seklet inleddes med Gustaf IV Adolfs förintelseplaner
mot operainrättningen, hvilka dock stannade vid en tillfällig
förlamning. Konsertväsendet befordrades genom stiftandet af
Harmoniska sällskapet 1820, hvilket senare efterföljdes af en
mängd andra sångföreningar i hufvudstaden och landsorten, särdeles
för manskvartett, en detta sekels skapelse, hvari Sverige står i
främsta ledet. I denna genre, liksom inom solosången, romansen,
har ock den svenska alstringen varit mera nationell än i någon
annan musikalisk konstgren. Bland våra kvartettkompositörer märkas
främst Otto Lindblad (1809/64), skaparen af Lunds studentsång
och representant för det sydsvenska lynnet, samt den äfven som
skald ryktbare Gunnar Wennerberg (f. 1817), hvilken företräder
den uppsvenska karaktären och i duettsamlingen »Gluntarne» tecknat
studentlifvet i Uppsala, hvarjämte han hör till de få, som i vårt
land försökt sig på oratorier.
Intresset för det nationella väcktes hufvudsakligen genom
den »götiska skolan» i litteraturen och särskildt genom de af
E. G. Geijer (1783/1847) och. A. A. Afzelius (1785/1871) utgifna
svenska folkvisorna. Den vissång, som odlades i slutet af 1700-talet,
var till karaktären antingen tysk, såsom hos O. Ahlström (1756/1835),
eller fransk, såsom i de flesta bellmansmelodier. En mera svensk
prägel antager den delvis redan hos J. E. Nordblom (1788/1848),
än mer hos Geijer, den store häfdatecknaren och skalden, och
ytterligare hos Adolf Lindblad (1801/78), som blifvit kallad
»den svenske Schubert». Riktningen kulminerar med August Söderman
(1832/76), en typ för det svenska kynnet, ungefär motsvarande hvad
Grieg är för det norska. Särskildt har Söderman inom balladen med
orkester åstadkommit mästerverk, sådana som Tannhäuser, Kvarnruinen,
Vallfarten till Kevlaar, Svarte riddaren, Hjärtesorg. Han skref
ock ypperliga musikinlägg till skådespel: Bröllopet på Ulfåsa,
Orleanska jungfrun m. fl., samt gaf oss i Hin ondes lärospån vår
yppersta operett men kom sig, trots flera planläggningar, aldrig för
med någon stor opera (lika litet som Grieg). Af romanstonsättare i
öfrigt äro främst att nämna J. A. Josephson (1818/80) och i nyare tid
E. Sjögren (f. 1853). Romanser skrefvo alla nedannämnda tonsättare
m. fl., och denna vår mest nationella genre blomstrar ännu i dag, om
den än icke uppvisar samma ursprungliga melodiska begåfning som förr.
Inom operafacket har den inhemska produktionen varit tämligen
rik på smärre sångspel men fattig på stora, »genomkomponerade»
operor. A. Lindblads sångspel Frondörerna och Franz Berwalds
(1796/1868) opera Estrella de Soria bildade programmet vid
invigningen af det nya operahus, som öppnades den 19 september
1898. Stilen anslöt sig i dessa och andra tidigare verk mest till
Mozart, Weber eller Spohr, i sångspelen äfven till den franska Opera
comique. Med I. Hallström (1826/1901) begynner Meyerbeers inflytande
och tillika en något lifligare alstring, hvarjämte han sökte införa
folktonen. »Den bergtagna» är vår första stora nationalopera i den
meningen, att både ämne, text och folkton äro svenska. Sträfvandet
åt det nationella röjer sig äfven hos efterföljarne, på samma gång
Meyerbeer såsom föredöme delvis aflöses af Richard Wagner. Så
hos Harald Viking samt Valdemarsskatten af A. Hallén (f. 1846),
Tirfing af W. Stenhammar (f. 1871), Sveagaldrar af V. Peterson-Berger
(f. 1867).
Instrumentalmusiken har hos oss ej varit särdeles rik på
kompositörer, dock har dessas antal småningom växt, allt ifrån
Roman och J. Agrell (1701/67) ända till nyaste tid. De namn, som
företräddes på den svenska orkesterkonserten i Paris år 1900, voro,
utom Berwald, Söderman, Hallén och Stenhammar, endast L. Norman
(1831/85), A. Rubenson (1826/1901) och H. Alfvén (f. 1872). Men
flera kunde haft befogade anspråk på att ihågkommas, exempelvis
F. Arlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
