Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.f. Arkeologi, numismatik, svensk etnografi och folklore, af docenten fil. dr O. Almgren, Uppsala - IV.10.g. Litteraturhistoria, af professorn fil. dr H. Schück, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCH DEN ANDLIGA
ODLINGEN.
energi har detta museum jämte dess annex, friluftsmuseet Skansen,
från en ringa början nått en sådan utveckling, att de för närvarande
äro de främsta i sitt slag i hela Europa. Ett ofantligt rikt material
för kännedomen om svenskt folklif under de sista 3-4 århundradena
finnes där samladt, men den vetenskapliga bearbetningen af detta
material är ännu i sin begynnelse. Öfver Lappland och lapparne finnes
emellertid en synnerligen förtjänstfull monografi af G. v. Düben
(1822/92). Den folkloristiska forskningen är i Sverige ännu ganska
outvecklad. Som ett klassiskt arbete på detta område må nämnas
»Värend och virdarns» af G. O. Hyltén-Cavallim (1818/89). Äfven
L. F. Rääf (1786/1872) och R. Dybeck (1811/77) ägnade sig med
stort intresse åt denna forskningsgren. Under de senare åren har
åtskilligt folkloristiskt material offentliggjorts i tidskriften De
svenska landsmålen, utgifven af professor J. A. Lundell (f. 1851),
och i Nordiska museets publikationer. På den allra sista tiden
har insamlandet af sådant material tagit ny fart i samband med de
systematiska undersökningar af de svenska dialekterna, som igångsatts
af universitetslärare och studenter i Uppsala.
Litteraturhistoria.
Litteraturhistorien är i Sverige liksom i andra länder en
jämförelsevis ung vetenskap, och dess utveckling har hos oss
genomlupit ungefär samma skeden som i utlandet.
Den börjar såsom en filologisk, bibliografisk disciplin. Vårt
äldsta litteraturhistoriska arbete är J. Scliefferm (1621/79)
för sin tid förträffliga bokförteckning Svecia Litterata (1680),
och detta åtföljdes af en mängd andra delvis ännu i handskrift
liggande bibliografier. Under denna första tid intresserade
man sig nästan uteslutande för lärdomshistorien, och ganska
vanligt var, att man behandlade en enskild stads eller ett
enskildt landskaps litteratur. De flesta af dessa arbeten äro dock
orediga notissamlingar utan all vare sig historisk eller estetisk
uppfattning. Under intryck af de franska elogerna uppstod på
1700-talet en ny riktning, inledd af O. von Dalin (1708/63). Man
försmådde nu de lärda notiserna och lade hufvudvikten på en
vältalig framställning men nådde ej längre än till svas-sande och
innehållslösa panegyriker.
En vetenskaplig form erhöll litteraturhistorien i Sverige såsom i
utlandet först med den nyromantiska skolan. Nyromantikerna hade både
en större beläsenhet och bredare vyer än de gamla akademikerna, och
de voro därför onekligen bättre än dessa lämpade att göra rättvisa
åt äldre tider. Men all vetenskap stod vid århundradets början i
beroende af filosofien, och i följd däraf blef litteraturhistorien nu
en filosofisk vetenskap, efter att förut hafva varit en filologisk;
litteraturens och konstens historia betraktades nu blott såsom
tillämpad estetik. Denna riktning inleddes med L. Hammarskölds
(1785/1827) banbrytande, ehuru nu föråldrade arbete Svenska
vitterheten (1818). Ett arbete, som fortfarande har vetenskaplig
betydelse, är däremot P. D. A. Atterboms (1790/1855) lika älskvärda
som genialiska Svenska siare och skalder (1841/55), en kronologisk
serie af svenska skaldeporträtt, tecknade med en psykologisk finhet
och en nobel humanitet, som erinra om Sainte-Beuves. Sin höjdpunkt
har denna riktning nått med G. Ljunggren (f. 1823), af hvars
hand vi äga en fin estetisk undersökning af Bellmans diktning,
en framställning af det svenska dramats historia till 1665 och
slutligen en utförlig och samvetsgrann skildring af den svenska
vitterhetens häfder från Gustaf III:s död till 1800-talets midt.
Hos våra yngre litteraturhistoriker har emellertid en ny
riktning gjort sig gällande, delvis i följd af intryck från
Taine och Brändes. För dem är litteraturhistorien icke längre
en estetisk eller filologisk utan en historisk vetenskap,
och den svenska litteraturhistorien fattas af dem såsom den
svenska kulturens historia, för så vidt denna framträder inom
litteraturen. Hufvudvikten lägges därför på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
