Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.h. Konsthistoria, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm - IV.10.i. Estetik, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkor, kopparstick och väfnader samt ett storverk om renässansen
i Sverige (1892/1900), utgifvet på tyska, och dessutom artiklar
i Nordisk familjebok, utom det att han haft stor betydelse såsom
Nationalmuseets intendent; G. Göthe (f. 1846), hvars hufvudarbete
handlar om Sergel men som därjämte författat Nationalmuseets
mönstergilla tafvelkataloger och hållit föreläsningar öfver konst;
L. Looström (f. 1848), författare till Konstakademiens historia,
som därjämte utarbetat kataloger och behandlat många frågor rörande
konstindustri; O. Levertin (f. 1862), som hållit föreläsningar om
konst vid Stockholms högskola och skrifvit om Nik. Lafrensen d. y.;
K. Warburg (f. 1852), som föreläst i ämnet vid Göteborgs högskola
samt skrifvit om Hedlinger och Velasquez; C. Laurin (f. 1868),
som skrifvit den första på svenska författade fullständiga
konsthistoria (1900), med förträffligt valda illustrationer;
samt A. Hahr (f. 1868), som utgifvit monografier öfver P. Krafft
d. ä. och D. v. Krafft. En ställning för sig intager J. Böttiger
(f. 1853), som skildrat Drottningholm och Adrian de Fries’
bronsarbeten i Sverige samt skrifvit ett stort arbete om Sveriges
skatt af »tapezzerier». Slutligen står på samma sätt själfständig
G. Nordensvan (f. 1858), som behandlat »Svensk konst och svenska
konstnärer i 19:e århundradet» och för samma tid framställt de
bildande konsternas historia i alla länder (1900).
Estetik.
Såsom vetenskap är estetiken föga äldre i vårt land än
konsthistorien, ty vetenskapen om det sköna infördes hos oss med
nyromantiken från Tyskland. Detta hindrade dock icke, att vissa
negativa förkänningar läto märka sig under 1700-talet, kritikens
födelsetid. Såsom smaklärare uppträdde Olof v. Dalin (1708/63)
redan 1736 med »Tankar öfver kritiker» och gaf regler för poesiens
form i sina »Korta påminnelser vid svenska skaldekonsten i vår
tid». J. H. Kellgren (1751/95) verkade mot århundradets slut ännu
starkare genom sin kritik i »Stockholmsposten» (från 1778), därvid
det om honom hette, att »han var och verkade som nationalvett». Medan
han utgick från Voltaire, höll sig hans samtida och skaldebroder
K. G. af Leopold (1756/1829) till engelsmannen Locke men är i
sina estetiska spekulationer svagare än som ren filosof. Bägges
motståndare Tomas Thorild (1759/1808) var den nya tidens väckande
stridshane, som utgick från Rousseau och tillbad naturen. Han öppnade
nya synvidder för vitterheten och uttalade sanningar, i hvilka
han gått före sin samtid. Hans förnämsta verk i detta hänseende
var »En kritik öfver kritiker» (1791), där han är stor i vyer och
glänsande i stil men också våldsam i själfkänsla och i ringaktande
af motståndare. Äfven den novantika konstriktningen (Sergels) hade
sin estetiker, en af Sveriges förnämsta tänkare på detta område,
K. A. Ehrensvärd (1745/1800), som i »De fria konsters filosofi» och
»Resa i Italien» (1786) uppställer antiken såsom enda verkliga ideal.
Vid 1800-talets början uppträdde filosofen Benj. Höljer (1761/1812),
som till och med tidigare än tysken Solger - annars vanligen ansedd
som den förste - uppställt ett estetiskt system af betydenhet,
med en utredning af de estetiska begreppen, som äger giltighet
ännu i dag. P. D. A. Atterbom (1790/1855) hade som »nya skolans»
förste man stor inverkan på omdaningen af de estetiska begreppen,
i det han kämpade för fantasiens och känslans rätt inom poesi och
konst. Sina åsikter nedlade han i sina kritiker och i »Siare och
skalder» (1841/55). Den ofvannämnde L. Hammarsköld har verkat i samma
riktning, mest genom kritik. Samtidig med Atterbom var filosofen
S. Grubbe i Uppsala (1786/1853), som skrifvit föreläsningar öfver
»Det skönas och konstens filosofi», utmärkta för sund åskådning
och klar form. Atterboms efterträdare i Uppsala, B. E. Malmström
(1816/65), verkade som lärare mest inom litteratur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
