Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Jordbruk och boskapsskötsel. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt kapten V. Nauckhoff, Stockholm - VI.1. Jordbruket. Delvis efter meddelanden af P. Lundell, landtbrukare, Ebbetorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDBRUKET.^ 459
påvisa fall, där i en enda by funnos 5,600 ägolotter, fördelade
på sammanlagdt endast 20 ägare. Hvarje bys odlade jord var delad i
flera gärden, och i hvarje gärde hade hvar och en af byns jordägare
sina andelar, sina »tegar», såsom det kallades. Dessa tegar voro
långa och smala jremsor, ofta så smala att man ej kunde vända med
en vagn utan att komma in på grannens teg. Helt naturligt blef
härigenom skötseln mycket försvårad. Då tegarna icke kunde skiljas
genom hägnad, måste alla bönder i byn så och skörda samt ha sina
kreatur på bete samtidigt. Grannarnes inbördes skyldigheter och
rättigheter måste regleras genom en mängd detaljerade lagar,
hvilka födde tvister och svårigheter och omintetgjorde hvarje
enskild jordägares sträfvan att förbättra sin jords skötsel.
Till afhjälpande af dessa olägenheter utfärdades åren 1749, 1757
och 1762 förordningar om storskiften, genom hvilka ägolotternas
antal skulle minskas till högst fyra i åker och fyra i äng samt en
i skog, eller till högst nio för hvart hemman. En jordägare kunde
till och med, i vissa fall, få sin jord helt och hållet utbruten
ur bysamhället och lagd i ett sammanhang. Men storskiftena (som för
öfrigt icke genomfördes i Dalarne och Bergslagen) upphäfde i regeln
ej fullständigt tegskiftet med dess olägenheter, bland hvilka en af
de största var omöjligheten för den enskilde jordägaren att afvika
från det vedertagna två- eller treskiftesbruket.
Sedan godsägaren Maclean på Svaneholm i Skåne på 1780-talet låtit
skifta sitt 3,400 hektar stora gods, så att 73 arrendegårdar och
6 utgårdar skildes från hufvudgården, äfvensom infört växelbruk,
framträdde verkningarna häraf snart sa öfvertygande, att enskifte,
eller rätt för den enskilde att få sin jord utbruten ur byalaget,
möjliggjordes genom förordningar af 1803, 1804, 1807 och 1812. Men
först från 1827 togs steget fullt ut genom införandet af laga
skifte. Så snart en jordägare i byn yrkade det, måste nu alla
underkasta sig skifte, vare sig byn undergått storskifte eller ej,
och hvarje ägare skulle då få sin inrösnings-jord (åker och äng)
såvidt möjligt i ett stycke, äfven om för detta ändamål några byamän
skulle nödgas flytta ut från sina gamla tomter. Jorden graderades
efter sin godhet, sa att den, som fick sämre jord, i stället fick
så mycket mera.
SkiftesfÖrordningarna väckte på många håll så starkt missnöje, att
landtmä-taren stundom fick gå med laddade pistoler för att skydda
sig mot öfverfall, och regeringen sag sig till och med tvungen att
i fråga om Gottland upphäfva förordningen om laga skifte, i följd
hvaraf sådana därstädes kommo till stånd först på 1870-talet,
medan i öfriga delar af landet de flesta skiftena verkställdes
på 1830-och 1840-talen. Det stora verket blef till sist i det
närmaste fullbordadt. För närvarande är skiftesverket genomfördt
med hänsyn till vid pass 70 % af Sveriges jord och återstår att
göra för blott omkring 5 %. För öfriga 25 % anses nämligen skifte
icke vara af behofvet påkalladt. Ungefär från 1840-talet kan man
räkna begynnelsen af det nutida svenska jordbruket.
1. JORDBRUKET.
Det nutida jordbruket börjar, såsom bekant, med den allmännare
tillämpningen af det rationella jordbrukets grundsatser och
arbetssätt och. räknar såsom sina närmaste förutsättningar den högre
utbildningen af landtbrukskemien (Berzelius’ och Liebigs arbeten)
samt utvecklingen af växtfysiologien. Härtill kommer vidare: dels
maskinteknikens ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
