Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI.1. Jordbruket. Delvis efter meddelanden af P. Lundell, landtbrukare, Ebbetorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 VI. JORDBRUK OCH
BOSKAPSSKÖTSEL.
Foderväxter.
Af den totala åkerarealen år 1898, eller 3,473,958 hektar, voro
1,142,140 hektar använda för foderväxter, alltså 32’9 %. Huru denna
relativa andel under senare tider ökats, är redan i det föregående
visadt (sid. 468). Af nyssnämnda areal användes 154,623 hektar till
bete eller grönfoderskörd och 987,517 hektar till höskörd.
De foderväxter, som i allmänhet odlas i Sverige, äro timotej samt
röd-och alsikeklöfver. Timotejen odlades redan under 1700-talet
i Dalarne. Alsike-klöfvern fann Linné omkring 1750 växande vild
på dikesrenar i Alsike socken i Uppland. Han fäste landtbrukarnes
uppmärksamhet å denna foderväxt såsom härdig och föga fordrande i
fråga om klimatet; nu odlas den i de flesta länder.
Först med cirkulationsbrukets införande hafva foderväxter i större
skala fått plats på de odlade fälten. På senare åren har man med
fördel börjat inblanda åtskilliga andra gräsfröslag vid anläggning
af vallar för att få dessa mångårigare och mera gifvande.
Skörden af artificiella ängar beräknas officiellt i vårt land till
28 deciton pr hektar, alltså för närvarande i vanliga fall till
ungefär 28 millioner deciton. Andra beräkningar anslå afkastningen pr
hektar något högre. Härtill kommer höskörden från naturliga ängar,
söm beräknas till 10 ä 11 deciton pr hektar eller till omkring 16
mill. deciton.
Af frö (klöfver-, timotej- o. d.) uppgifves skörden år 1898 till
57,727 deciton; men uppgifterna härom äro ofullständiga. Införseln
af gräsfrö besteg sig år 1899 till 27,931 dt. (efter afdrag för
utförseln), hvaraf framgår, att den inhemska produktionen är
otillräcklig.
Beten äger vårt land till en högst betydande utsträckning, men
angående såväl deras ytvidd som afkastning saknas noggrannare
uppskattningar.
Fordom, och så länge två- och treskiftesbruken allmänt användes,
fingo de större husdjuren under sommaren lifnära sig på håg- och
skogsbeten samt, sedan de naturliga ängarna afmejats, på dessa. Ännu
äro betesmarkerna af stor betydelse i många delar af landet. I
Norrland och Dalarne finnas saftiga, aromatiska fjällbeten,
dit kreaturen föras från gårdarna på försommaren och å hvilka
tillfälliga bostäder, s. k. fäbodar, äro uppförda, där vårdare och
vallhjon bo samt smör och ost beredas. Först när hösten kommer,
föras kreaturen åter till gårdarna. I mellersta och södra Sverige
betas numera sällan mjölkboskapen, på gårdar med rationellt jordbruk
blott på vallar; och betet i hagarna användes hufvudsakligen för
unghästar och ungboskap. Mindre jordbrukare, torpare och statare,
låta mångenstädes sina djur gå vall på skogsbeten, men rätt
till sådana har börjat inskränkas, där tidsenligare skogsskötsel
införts. I många län är det förbjudet att beta getter i skogarna,
hvilket bidragit till att nämnda husdjurs antal minskats. Där man
vill vårda skogen, låter man ej heller gärna får beta i densamma. De
bästa beteshagarna i södra Sverige finnas i Småland och på Gottland,
där marken är beväxt med olika slags grässlag och en mångfald örter,
bland hvilka man finner flera arter leguminoser. Löfträd af olika
slag, mest ek och björk, stå spridda eller i mer eller mindre täta
bestånd i hagarna. - På sista tiden har man börjat anlägga beständiga
vallar, hvilka användas dels till slätter och dels till beten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
