Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.1. Skogarna. Af öfverjägmästaren Th. Örtenblad, Umeå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 VII.
SKOGSBRUK.
Dessa skogar kunde därför icke i likhet med ödemarkerna tagas i
besittning af enhvar. Stundom begagnas dock benämningen allmänning
äfven om berörda ödemarker, som efter hand blefvo ansedda som
statens egendom. Uti Gustaf I:s plakat den 20 april 1542 förklaras,
»att sådana ägor, som ligga obyggda, höra Gud, konungen och Sveriges
krona till». Men dessa skogar disponerades icke uteslutande såsom
statsegendom utan höllos redo för odlingens främjande, dels genom
upplåtelse af mark till nybyggen (i Norrland), dels genom medgifvande
af rätt för de jordbrukare, »som ej hafva sådant på egna skogar,
njuta mulbete, timmer, gärdsel, löf, näfver, torf och bast och
annat, som där finnes, till egen nödtorft.» Härigenom vann det
begrepp omsider insteg, att allmänningarna voro gemensam-hetsskogar,
tillhörande socknar eller härad. De, som tillhörde socknar, hafva med
få undantag blifvit skiftade mellan delägarne, medan de häradena
tillhöriga förblefvo odelade och under statens uppsikt. Några
bibehöllos såsom kronans egendom och öfverfördes efter gjorda
utredningar om deras natur till kronoparker.
De allmänna skogarna stå antingen direkt under skogsstatens vård och
förvaltning eller ock under dess uppsikt och kontroll. För de allra
flesta gäller, att hushållningen å dem skall vara uthållig. Det
är dessa båda förhållanden, den personliga fackkunskapen och
uthållighetsbruket, som varit grundläggande för den allmänt goda
skötsel, som kommit särskildt den grupp af allmänna skogar till
del, som står under skogsstatens vård och förvaltning. Numera
omfattar denna förvaltning (såsom förut är visadt) kronoparker,
flygsandsplanteringar och bergverksskogar samt många allmänningar,
boställsskogar och statens utarrenderade hemmansskogar. Förslag
föreligger, att samtliga allmänningar samt i visst fall städers och
allmänna inrättningars skogar jämväl skola ställas under skogsstatens
vård och förvaltning och att, där så ej skett, skogens ägare skall
för dess skötsel anställa forstligt bildad person.
Det är tillika insikten om den personliga fackkunskapens nytta och
nödvändighet, som vunnit uttryck i de lagförslag, hvilka nu äro
utarbetade, i fråga om vården af enskildas skogar.
Lagstiftningen rörande dessa skogar har tillförne genomgått
högst märkliga utvecklingsfaser. Från fullständig frihet för tre
hundra år sedan blefvo de efter hand föremål för en allt strängare
lagstiftning, och slutligen ställdes äfven hus-behofsafverkningen
under statens tillsyn. Därefter följde en återgång, hvilken
omsider ånyo ledde till nästan fullständig frihet. Under de sista
fyra decennierna Kar inträdt en reaktion, som medfört åtskilliga
inskränkningar i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver
skogen.
Denna lagstiftning inleddes på det sätt, att rättigheten att
anlägga nybyggen och få dessa omförda till skattehemman förenades
med det villkor, att sålunda uppkomna heminans skogar finge fritt
anlitas allenast till husbehof, under det att för afsalu afsedt virke
skulle före afverkningen af vederbörande skogstjänsteman utsynas och
stämplas. Det var dock först genom kungl, kungörelsen den 29 juni
1866, som denna föreskrift lämnades för de sex norra länen. Tillförne
hade nybyggesväsendet så ensidigt uppmuntrats, att det flerstädes
urartat till skogsspekulation under odlingens täckmantel. Och då
tillstånd att anlägga nybyggen gällde ej blott oafvittrade skogar
utan ock efter afvittringen uppkomna öfverloppsmarker, blef för
statens räkning mångenstädes endast ringa skog kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
