Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTJÄRNSTILLVERKNING.
679
kugghjul, ankaren, smidesstäd m. m., och vid Bofors uppfördes 1883
martinverk för tillverkning af kanoner. Under senaste decenniet
har ugnarnas storlek ytterligare ökats samt äfven basisk martin
blifvit införd.
Martinprocessen är liksom puddling en färskning i flamugn, men
värmen måste här vara mycket högre, emedan järnet efter fullbordad
färskning skall tappas ut ur ugnen, hvartill erfordras en temperatur
af 1,500 till 1,800 ° C., alltefter järnets kolhalt, och i följd
af den höga temperaturen blir äfven det kemiska förloppet vid
färskningen något olika.
Såsom råmaterial användes tackjärn och smidesjärn (järnskrot) i
mycket varierande proportioner, men alltid skall kisel och mangan
äfvensom mer eller mindre kol oxideras och borttagas. Oxideringen
af dessa ämnen sker dels direkt med de öfver ugnshärden strykande
heta förbränningsgaserna, dels indirekt medelst det vid järnets
nedsmältning bildade järnoxidul-silikat, som flyter på det
smälta järnets yta i form af slagg, hvars oxiderande förmåga
dessutom vanligen förstärkes genom tillsats af järnmalm, glödspån
eller dylikt. Själfva ugnsbottnen eller härden måste vara af ett
mycket eldfast material, och såsom sådant välj es antingen kvarts
(kiselsyra) eller kalk och magnesia (bränd dolomit).
Då kvartstegel eller kvartsmassa användes till ugnsbotten (sur
martin), måste slaggen också vara kiselsyrerik, om ej härden skall
för mycket angripas, men en sur slagg gör, att fosfor och kisel
(som bilda syror) få mindre benägenhet att oxideras. Vid sur martin
stannar därför fosforn helt och hållet kvar i järnet, men kiseln
går dock mer eller mindre bort, mindre ju högre temperaturen är.
Skall stål med ringa kiselhalt tillverkas, måste således slaggen
vara järnrikare och temperaturen jämförelsevis låg, men då kan
åter ej undvikas, att härdens botten betydligt angripes. Är
däremot härden af bränd dolomit eller magnesia (basisk martin),
är förhållandet motsatt.
Slaggen måste hållas basisk genom tillsats af kalk, och härigenom
underlättas oxideringen af kisel och fosfor, som då såsom syror
ingå i slaggen, och kolets förbränning går äfven fortare. Den
basiska processen lämnar därför en mycket ren och mjuk produkt,
som till sina egenskaper liknar välljärnet.
Brännmaterial och generatorer. För alstring af generatorsgasen
användes vanligen ved, stubbar eller torf, stundom stenkol. Fordom
begagnades alltid kondensatorer, då gasen bereddes af ett
vattenhaltigt bränsle, såsom ved eller torf, men omkring år 1890
gjordes af bergsinge-niör Odelstierna försök med att begagna ved utan
att genom gasens afkylning kondensera vattenångan, hvilka försök
gåfvo så tillfredsställande resultat, att numera ej kondensatorer
användas för gas beredd af ved eller stubbar, såvida dessa bränslen
förut äro väl lufttorkade.
Ofta begagnas en blandning af dessa olika bränslen, såsom af ved
och stenkol etc.
För gasens beredning begagnas alltid schaktformiga ugnar
(generatorer), nedtill försedda med rost, nämligen planrost
för ved eller stubbar och trapprost för stenkol; för torf
konstrueras generatorn utan rost, blott med murade kanaler för
förbränningsluftens insläppande invid ugnens botten. Luften inpressas
medelst fläkt, och gasen utgår sålunda från generatorn med något
större tryck än atmosfärstrycket, men förbränningsprodukterna i
martinugnen utsugas däremot medelst skorstensdrag. Helst begagnas
mindre generatorer, så att en större martinugn på 10 ä 15 ton
vanligen har tvenne sådana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
