Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.c. Textil- och beklädnadsindustrien, af professor G. Sellergren, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEMISK INDUSTRI.
785
ras och. smältes med soda. Den så erhållna produkten kallas
wiborghs-fosfat och har visat sig kunna i värde upptaga täflan
med både tomas-fosfat och superfosfat. En fabrik därför finnes på
Svartön vid Luleå.
För beredning af benmjöl finnes en mängd större och mindre fabriker
och benstampar i större delen af rikets län. Utom benmjöl tillverkas
vid några af dem äfven benfett, benlim och benkol.
Under år med rikligt sillfiske användes en del af fångsten för
beredande af sillolja (se ofvan sid. 743) och sillguano, hvilket
sker på det sätt, att sillen uppvärmes, tills oljan af går,
hvarefter återstoden pressas; det sålunda erhållna ämnet kallas
fiskguano. Denna industri förekommer endast i Göteborgs och Bohus
län och sysselsatte år 1897 ej mindre än 17 fabriker, hvilkas
tillverkning uppskattades till ett värde af 1,064,000 kronor,
hvaraf 778,000 kronor för guano. Under de senaste åren har dock
denna verksamhet så godt som afstannat, till följd af att sillfisket
blifvit allt mindre gifvande.
Åtskilliga städer, såsom Stockholm, Göteborg och Karlstad,
hafva för tillgodogörandet af affall anlagt pudrettfabriker. Hela
tillverkningen vid dessa nådde dock år 1898 ej till högre värde än
omkring 87,000 kronor.
Angående hela tillverkningen af konstgjorda gödningsämnen äfvensom
in- och utförseln af sådana äro siiferdata meddelade redan å sid. 462
här ofvan.
Explosiva varor.
Tillverkning af vanligt svartkrut var känd i Sverige redan i början
af 1400-talet. Svartkrutet framställes som bekant af träkol,
svaf-vel och kalisalpeter. På kol och svafvel finnes naturlig
tillgång i Sverige, hvaremot salpeter måste framställas med konst
genom utlak-ning af den under stallar och ladugårdar befintliga,
med pottaska blandade jorden. Äfven användes för salpeteralstringen
särskilda s. k. salpeterlador, hvari blandningen af jord, aska och
urin genom passande omskyffling gaf ett större utbyte.
Under föregående århundraden ända från Gustaf Vasas tid, då
kruttillverkningen blef en statsangelägenhet, har staten såsom
ett slags kronoskatt af nästan all jord utkräft salpeter, till en
början i form af dispositionsrätt öfver den under ladugårdarna
befintliga salpeterjorden, som statens salpetersjudare ägde
urkoka, sedan i form af salpeter in natura eller mot en viss
penningeersättning. För vården af salpeterärendena var riket under
åren 1815/93 deladt i salpetersju-deridistrikt, hvart och ett med
sin sjuderidirektör, i början 13 och sedan allt färre, så att 1883
blott ett distrikt, Västerbottens, återstod. Högsta inseendet
öfver salpetertillverkningen utöfvades under åren 1811/66 af
kommittéen oför salpeterärendena samt därefter af Arméförvaltningens
artilleridepartement. Ar 1893 upphörde alldeles statens befattning
med salpetern, och numera torde sådan knappt tillverkas i landet,
utan det ringa behofvet däraf införes från utlandet, förnämligast
Tyskland.
Sveriges land och folk.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
