Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.d. Inrikes handeln, af ingeniör L. G. Tidander, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INRIKES HANDELN. 855
Under större delen af medeltiden och långt senare sökte man till
städerna förlägga så godt som all handel. Därtill hörde naturligtvis
förbud mot allt, som kunde kallas landsköp. Redan under senare
hälften af 1200-talet finner man förbud mot dylikt. Stadens torg
var den enda plats, hvarest de, som icke voro stadsbor, fingo
afyttra sina varor; dock var i några få fall handel äfven utom
staden medgifven. I de svenska städerna inrättades torgdagar och
marknader, af hvilka senare åtskilliga lockade folk från aflägsna
nejder, såsom Distingen i Uppsala, Tjugondagsmarknaden i Enköping,
Mormässan i Västerås, Henriksmässan i Örebro, Samtingsmarknaden i
Strängnäs, Sigfridsmässan i Växjö m. fl. Gustaf Vasa skärpte de gamla
förbuden mot landsköp. Så skulle enligt en förordning af 1546 den,
som tredje resan beträddes därmed, straffas till lifvet. Undantag
gjordes endast för de nordligare delarna af riket. Emedan där inga
städer funnos, tilläts, att i hvar socken skulle få finnas några
landsköpmän; eljest måste bönderna fara till städerna för att
få köpa eller sälja. Från de stränga bestämmelserna mot landsköp
medgåfvos dock längre fram några undantag. Så t. ex. fick adeln
1569 rätt att handla med sina gårdars produkter.
I början af Gustaf II Adolfs regering togo de grundsatser, som spåras
i Gustaf Ls åtgärder, stadga och fasthet samt funno sitt uttryck i
handelsordinan-tierna af 1614 och 1617. I den förra förbehölls hela
inrikeshandeln åt uppstäderna, medan utrikeshandeln uteslutande gafs
åt stapelstäderna. I den senare ändrades bestämmelserna sålunda, att
stapelstäderna fingo rätt att vid uppstädernas marknader direkt till
allmogen försälja sina varor, genom hvilken bestämmelse uppstädernas
handel blef åtskilligt förminskad.
Få regenter hafva ägnat så lifliga bemödanden åt vår inrikes handels
utveckling som Gustaf II Adolf, om ock resultaten ej fullt svarade
emot de gjorda ansträngningarna. Särskildt den år 1622 införda samt
först 1810 afskaffade »lilla tullen», som skulle utgöras af alla
inhemska »ätliga, slitliga och förnötliga» varor, som fördes till
torgs eller marknad i riket, stäckte den inre rörelsen. Emellertid
blef lilla tullen en hufvudsaklig anledning till den anläggning
af nya städer, som efter Gustaf Adolfs föredöme fortsattes af
Axel Oxenstierna.
Länge fortgick vår inrikes handel i de gamla hjulspåren. Ännu
i början af frihetstiden upplifvades stadgarna mot landsköp,
och allmogen förbjöds att idka kustfart med skutor. Så småningom
lossades dock de tryckande bojorna. År 1748 förklarade regeringen,
»att landshöfdingarne hädanefter icke finge vara städerna hinderliga
uti deras handel och näring med några förbuds utfärdande mot
varors utförsel med deras fartyg till Stockholm och andra inrikes
orter». Efter den märkliga 1765/66 års riksdag utfärdades den 20
nov. 1766 en författning, hvarigenom landtmannen förklarades äga
frihet till seglations idkande på alla orter inom riket samt att
afsätta sina varor och landtbruksalster på hvad ort och ställe
honom lägligast syntes. Äfven under Gustaf III:s regering fortgick
utvecklingen i samma riktning. Spannmålshandeln frigafs 1775,
så att alla, utan afseende på stånd, fingo handla med spannmål,
både i städer och på landet.
Ar 1832 frigafs fullständigt kustbornas inrikes sjöfart, och de
fingo äfven rätt att segla till Finland, Norge och Danmark. Af vida
större betydelse voro de förändringar, som infördes 1846. Genom
handelsordningen af den 22 dec. s. å. öppnades tillfälle att få
drifva handel på landsbygden, dock med vissa villkor och på visst
afstånd från städerna. Genom förordningen af den 18 juni 1864
tog man steget fullt ut och medgaf handelsfrihet nästan utan alla
villkor. Genom senare förordningar har dock gårdfarihandeln gjorts
beroende af särskild tillåtelse af länsstyrelserna.
De gamla stora marknaderna, med fri omsättning af alla slags varor,
hafva i våra dagar förlorat en god del af sin betydelse och ersättas
alltmer af oftare återkommande t or g dag ar och månadsmöten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
