Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII.6. Telefonväsendet - XIII.6.a. Telefonen - XIII.6.b. Statens telefonväsende, af amanuensen i Telegrafstyrelsen C. Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
926 XIII.
SAMFÄRDSMEDEL.
Samtidigt med dessa första anläggningar och under den närmast
följande tiden började å snart sagdt alla mera betydande platser i
landet enskilda telefonföreningar att bildas. Dessa föreningar, som
lämnat en viktig insats i det svenska telefonväsendets utveckling,
bildades i regeln mellan ett större eller mindre antal personer
i en stad eller en landsdel, hvilka för egen del hade behof af
telefonförbindelse. Det för den gemensamma centralstationen nödiga
kapitalet sammansköts, apparater o. dyl. inköptes gemensamt, men hvar
och en betalade för den del däraf han använde, och vanligen byggde
och bekostade äfven hvar och en sin ledning. Förvaltningen sköttes,
oftast kostnadsfritt, af ett utskott bland föreningsmedlemmarne,
och då hvar och en underhöll sin ledning, blef den årliga afgiften,
som endast behöfdes för centralstationens underhåll och betjänande,
synnerligen obetydlig.
I en del större städer togo emellertid vanliga på vinst beräknade
aktiebolag telefonväsendet om hand. Att afgifterna därvid ställde
sig något högre, ligger i sakens natur, så mycket mera som anspråken
på anläggningens tekniska godhet där i allmänhet ställdes högre.
Sammanbindning af de särskilda näten på olika orter kom efter hand
till stånd, i den mån teknikens ståndpunkt medgaf samtal på längre
afstånd. I de flesta fall anskaffades de härför nödiga medlen
genom sammanskott och upptogs ingen särskild afgift för samtal
äfven mellan olika orter.
Omkring år 1890 beräknas de enskilda telefonanläggningarna hafva
hunnit till en utsträckning af minst 40,000 kilometer ledningar och
vid pass 16,000 begagnade apparater. Vid denna tid var det som staten
började med större energi ägna sig åt telefonverksamhet. Vid 1900
års utgång hade statens telefonväsende vid pass 52,000 begagnade
apparater, Stockholms telefonbolag 27,000 och andra enskilda bolag
möjligen omkring 5,000 apparater - den sistnämnda siffran dock
osäker. Antalet telefonapparater för samtliga länder torde icke
hinna till 2 millioner, hvadan Sverige ensamt, med 84,000 apparater,
äger mer än 4 %. Ledningarnas sammanlagda längd kan för hela Sverige
beräknas till vid pass 160,000 kilometer, alltså den proportion af
vid pass 2 kilometer ledning för hvarje apparat, hvilken återkommer
i en stor mängd andra länder.
Statens telefonväsende.
Såsom här ofvan nämndes hade redan under förra hälften af 1880-talet
staten, om ock i mindre omfattning, anlagt telefonnät. Aren 1883
och 1884 inköpte staten ett par af de största näten i sydligaste
Sverige, och dessa blefvo utgångspunkt för ganska vidsträckta
anläggningar i denna landsända. Till understödjande af den i
västra Sverige uppblomstrande fiskerinäringen anlade äfven staten
därstädes (till en del med bidrag från lokalmyndigheternas sida)
ett vidsträckt telefonnät.
Det var emellertid först sedan frågan om samtal på stora afstånd
blifvit tekniskt löst, som statens ingripande blef kraftigare. Ar
1889 öppnades den första större ledningen, den mellan Stockholm
och Groteborg, representerande ett afstånd af omkring 500 km.,
och allteftersom flera dylika långledningar anordnats af staten,
har denna genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
