Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.1. Myntväsendet. Af professorn jur. dr D. Davidson, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYNTVÄSENDET.
933
värde uppgår till minst V2 mill. kronor, sker utmyntning af
partiet för inläm-narens räkning. Är värdet lägre, beror det på
myntdirektören att mottaga guldet till utmyntning, inlösa det kontant
eller därå utfärda attest, som af riksbanken inlöses. Guldparti af
mindre värde än 500 kronor mottages icke. I alla dessa fall skall
myntningskostnad erläggas (resp. afdrag ske för dylik kostnad)
med 1/4 % för 20-kronstycken och V3 % för 10-kronstycken; där
omsmältning resp. smidbargöring förekommer, skall kostnaden
härför jämväl ersättas. Den, som vill för guld i plans erhålla
guldmynt, äger äfven att aflämna detsamma till Myntverket för
riksbankens räkning, och i detta fall är riksbanken skyldig inlösa
detsamma efter ett värde af 2,480 kronor pr kilogram fint guld,
med afdrag af *A % i myntningskostnad jämte stadgade af gifter för
smidbargöring och affine-ring, där dylik åtgärd ifrågakoinmer; dock
äga riksbankens fullmäktige, när så finnes skäligt, befria inlämnaren
från myntningskostnaden eller någon del däraf. - 5-kronstycken
utmyntas endast for statens och riksbankens räkning. Skiljemynt
präglas endast för statens räkning. t^
Guldmynten äro naturligtvis lagligt betalningsmedel för obegränsade
belopp. Skiljemynten äga denna betalningskraft endast i förhållande
till staten; enskilda däremot äro ej pliktiga att i en betalning
mottaga högre belopp än 20 kronor i en- och tvåkronstycken, 5 kronor
i mindre silfvermynt och l krona i bronsmynt.
Dels i vissa statskassor, dels i riksbankens hufvudkontor
och afdelningskon-tor i Göteborg och Malmö äger enhvar att få
hvarje med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt utväxladt mot
guldmynt. Riksbanken äger i sin tur samma rätt mot staten.
Tjugu- och tio-kronstycken upphöra att vara lagligt betalningsmedel
till enskilda, när det förlorat mer än l/2 %, och till staten,
när det förlorat mer än 2 % af sin bruttovikt. Fem-kronstycket
förlorar sin betalningskraft till enskilda vid en nötning af mer
än 0*6 % och till staten, när det ej kan skönjas, huruvida det är
prägladt för rikets räkning. Skiljemynt upphöra att vara lagligt
betalningsmedel till enskilda, då prägeln blifvit otydlig, och
till staten i samma fall som fem-kronstycken. Mynt, som upphört
att vara lagligt betalningsmedel till enskilda, få inväxlas i vissa
statskassor och hos riksbanken mot samma slags gångbart mynt. Dylikt
mynt samt silfvermynt, som förlorat 4 % eller mer af sin bruttovikt,
skola nedsmältas, då de inkomma i statskassorna.
Mellan Sverige och Danmark afslöts den 27 maj 1873 en
myntkon-vention, hvilken Norge biträdde den 16 oktober 1875. Enligt
denna konvention hafva alla tre länderna samma myntsystem med i
allt väsentligt samma bestämmelser.
Hvarje lands mynt har samma lagliga betalningskraft i de två andra
länderna som i det egna landet. Hvarje land är skyldigt att från de
andra ländernas statskassor mottaga sådana med dess prägel försedda
mynt, som endast äro lagligt betalningsmedel till staten. Likaså
skall hvarje land från de andra ländernas statskassor mottaga och med
guldmynt inväxla hvarje med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt,
som äro försedda med landets prägel. Någon begränsning till beloppet
af rätten att prägla skiljemynt finnes däremot hvarken i konventionen
eller i Sveriges myntlagstiftning.
Konventionen upphör att gälla ett år efter skedd uppsägning, dock så
att nyss anförda bestämmelser om ländernas skyldighet att inväxla
mynt, som blifvit nötta, och skiljemynt gäller under två år efter
konventionens upphörande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
