Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.2. Bankväsendet. Af professorn dr D. Davidson, Uppsala - XIV.2.a. Riksbanken i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSBANKEN I ÄLDRE TIDER.
935
2. BANKVÄSENDET.
Riksbanken i äldre tider.
Sveriges första bank - den s. k. Palmstruchska banken - erhöll
sina privilegier 1656. Den bestod af två afdelningar: den ena
(växelbanken) för girorörelse (med förbud att utlåna insatta medel
eller att kreditera någon för belopp, som ej blifvit insatta) -
den andra (lånebanken) för utlåning mot realsäkerhet (fast egendom,
vissa varor och andra värdeföremål) och mottagande af depositioner
mot ränta. Ar 1661 började banken utgifva sedlar.
Genom vanskötsel råkade denna bank snart på obestånd, och bankrutt
kunde ej undvikas, fastän staten kom den till hjälp bl. a. genom
att förklara dess sedlar för lagligt betalningsmedel och garantera
deras inlösen. I denna banks ställe inrättades 1668 en statsbank -
Rikets ständers bank, numera Sveriges Riksbank kallad - som skulle
styras af Rikets ständer allena (med regeringens uteslutande från
all befattning med banken). Dess rörelse skulle vara af samma art
och drifvas efter samma grunder som den Palmstruchska, dock med
uttryckligt förbud mot sedelutgifning. Ar 1701 ack banken emellertid
rätt att utgifva sedlar.
Till en början var den utelöpande sedelmängden ringa, men sedan
sedlar å små valörer medgifvits och da banken, i syfte att uppmuntra
näringarna, bedref sin utlåning på alltför liberalt sätt, ökades
sedelutgifningen till öfverdrift, i följd hvaraf banken 1745 måste
inställa inlösningen af sedlarna. I samband med 1776 års myntreform
(hvarigenom kopparn upphörde att vara hufvudmyntmetall och silfret
ensamt blef landets myntfot) upptog banken åter inlösningen af
sina sedlar, som därvid devalverades till omkring hälften af sitt
nominella värde.
Snart nog råkade dock penningeväsendet åter i oreda. Då staten i
följd af kriget mot Ryssland 1788/89 sag sig tvungen att upptaga
nya lån, öfvertogo Rikets ständer befattningen med statsskulden,
hvars förvaltning öfverlämnades åt ett under ständerna lydande
verk - Riksgäldskontoret. För att skaffa staten erforderliga medel,
bemyndigades detta verk bl. a. att utgifva sedlar samt drifva viss
slags bankrörelse. Dessa sedlar sjönko emellertid osnart i värde,
under det att däremot bankens sedlar bibehöllo sitt oförändradt. Ar
1802 beslöts, att banken skulle inlösa riksgäldskontorets sedlar
med sina egna, efter de förras dåvarande genomsnittliga kursvärde
(2/3 af det nominella). Dels därigenom, dels i följd af lån till
staten under kriget 1808/09 försvagades bankens ställning, så att den
1810 måste faktiskt upphöra med inlösningen af sina sedlar, hvilka
därefter betydligt sjönko i värde. Efter fleråriga förhandlingar
lyckades det 1830 att åter bringa reda i penningeväsendet, och
därvid bestämdes, att banken skulle återupptaga inlösningen af sina
sedlar med silfver, dock blott efter 3/s af deras nominella värde,
hvilket ungefär motsvarade sedlarnas kursvärde. Mot slutet af 1834
sattes detta beslut i verket. Sedan dess hafva riksbankens sedlar
städse förblifvit inlösliga.
Bankens lånerörelse bestod, som sagdt, ursprungligen i hypotekslån
och lombardlån. De förra öfvergingo så småningom till lån på lång
tid. Utlåning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
