Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.1. Arbetarlagstiftning. Af fil. dr A. Raphael, Stockholm - XVI.1.d. Arbetarskydd - XVI.1.e. Olycksfalls-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLYCKSFALLS-, INVALIDITETS- OCH ALDERDOMSFÖRSÄKRING.
ej; i senare fallet skall det upphöra, intill dess länsstyrelsen
annorlunda förordnar. Hvarje års registerbok skall insändas till
yrkesinspektören (eller, om det gäller grufdrift, bergmästaren). Rätt
att granska registerboken tillkommer jämväl hälsovårds-
eller kommunalnämnd, skolråd och skolstyrelse, provinsial- och
stadsläkare. Yrkesidkare, som använder minderårig, skall anmäla det
hos länsstyrelsen och hos hälsovårds- eller kommunalnämnd inom en
månad efter antagandet och på samma sätt anmäla, när han upphört
med sådan användning. Dylik anmälan öfversän-des af länsstyrelsen
till yrkesinspektören.
Olycksfalls-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring:. Ersättning
för skada till.följd af olycksfall i arbete.
Det var i följd af Ad. Hedins motion i ämnet vid 1884 års riksdag,
som statsmakternas försök att lösa arbetarförsäkringsfrågan i Sverige
tog sin början. Samma år tillsattes Arbetarförsäkringskom-mittéen,
på basis af hvars förslag en kungl, proposition angående försäkring
för olycksfall i arbetet afgafs till 1890 års riksdag.
Propositionen utgick från den grundsatsen, att inom vissa
industriella rörelser kroppsarbetare skulle vara på arbetsgifvarens
bekostnad tvångsförsäkrade mot olycksfall i arbetet hos en af
staten upprättad riksfor säkringsanstalt, hos hvilken för öfrigt
äfven frivillig försäkring mot dylika olycksfall kunde tagas;
dock skulle arbetsgifvare, som på ett tillfredsställande sätt
sörjt för beredande af ersättning åt arbetarne vid blifvande
olycksfall, kunna fritagas från försäkring i ofvan-nämnda
anstalt. Ersättningsbeloppen voro bestämda utan afseende på den
aflö-ning den skadade uppburit. Förslaget förkastades emellertid
af riksdagen, och lika liten framgång rönte ett nytt, med det förra
besläktadt, följande år.
Under tiden hade Arbetarförsäkringskommittéens förslag angående
ålderdomsförsäkring afgifvits, men då regeringen ansåg, att denna
fråga ännu ej vunnit tillräcklig utredning och att dessutom såväl
ålderdomssöm olycksfallsförsäkringen möjligen borde ställas i
samband med och hufvudsakligen grundas på invaliditetsförsäkringen,
tillsattes i november 1891 Nya arbetarförsäkringskommittéen för att
taga frågan i hela denna omfattning under ny ompröfning. I mars
1893 aflämnade denna kommitté ett till större delen af professor
A. Lindstedt utarbetadt förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, och,
väsentligen grundad på detta förslag, afgafs en kungl, proposition
i ämnet till 1895 års riksdag.
Enligt propositionen skulle mot hvarje varaktig oförmåga till arbete,
vare sig denna härrörde af ålderdom, af olycksfall i arbetet eller
af annan orsak, i en central statsanstalt obligatoriskt försäkras
alla hos arbetsgifvare anställda biträden i handel, näring eller
yrke, arbetsförmän, arbetare och med dem jämförliga arbetstagare, med
undantag af dem, som ej fyllt 18 år eller hvilkas årliga aflö-ning of
versteg 1,800 kronor eller som ej alla söckendagar i en kalendervecka
haft anställning hos en och samma arbetsgifvare. Dessutom skulle
försäkringen äfven omfatta de försäkrade arbetarnes hustrur och
barn. De försäkringspliktiga skulle indelas i tre löneklasser:
män med veckolön öfver 10 kronor, män med veckolön därunder samt
kvinnor. Pensionsavgiften i de olika klasserna skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
