Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 4. Geologi. Av E. Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
I. FYSISK GEOGRAFI.
allmännast förekommande berggrunden inom huvudparten av Skånes silurområde.
Dettas yngsta bildning är en av sandsten, kalksten samt märgelskiffer, lik
Gottlands, bestående avlagring.
På Öland utgöres berggrunden nästan uteslutande av ortocerkalk. Lagren luta
svagt mot öster; endast längs en del av öns västra kust gå de
underliggande mäktiga lagren av alunskiffer och andra kambriska skiffrar i dagen. Den
underliggande kambriska sandstenen uppträder i sin ordning å den motstående
kusten av Småland, väster intill Kalmar sund.
Gottland utgöres helt och hållet av översiluriska lager, gotlandium, nämligen
dels märgelskiffrar, sandsten och oolit (undre avdelningen), dels kalkstenar, som
bildats genom massvis sammanhopning av fossilrester och till stor del äro
lämningar av gamla korallrev (övre avdelningen).
Silur med västlig facies träffas sydligast inom ett område i västligaste
Jämtland och förekommer längre norrut från Frostviken i söder till Torne träsk i norr,
bildande en nästan sammanhängande, 20 till 50 km bred sträckning utefter
gränsen mot Norge.
I motsats till förhållandet inom de normalt utbildade silurområdena, där den
ursprungliga horisontella lagerställningen är nästan orubbad bibehållen, hava
fjällsilurens lager tillika med sevegruppens blivit uppresta, böjda och
skrynklade under de veckningsprocesser, vilka givit upphov till den skandinaviska
bergskedjan. Skärningarna förete här ofta lagerföljder, som äro mycket svåra
att tolka. Törnebohm förklarade fjälltrakternas abnorma lagringsförhållanden med
en »överskjutnings»-teori, enligt vilken urberg och algonkiska bildningar vid
bergskedjeveckningen i stor utsträckning skjutits över de siluriska lagren.
Gränsen för denna abnorma överskjutning utmärkes på den bifogade berggrundskartan
med en grov svart linje.
Sedan Sverige så småningom höjt sig ur det hav, som under silurtiden
övertäckte detsamma, bibehöll det sin egenskap av fastland under hela paleozoiska
och början av mesozoiska tiden. I samband just med nämnda höjning, som
tagit ofantliga tidsbelopp i anspråk, torde den huvudsakliga bildningen av den
skandinaviska bergskedjan hava inletts och småningom fullbordats. Under hela
tiden verkade vittring, regn och rinnande vatten m. fi. agentier att omgestalta
och småningom utjämna markens ytförhållandet Floddalar nedskuros och
utvidgades, fjällplatåer och bergskammar denuderades och försvunno slutligen, och
silur-systemets jämförelsevis lösa och mindre motståndskraftiga berglager förstördes eller
liksom bortsopades från en mycket stor del av den areal, som förut betäckts av dem.
De kambrisk-siluriska bergarterna av normal facies äro i praktiskt avseende
av ganska stor betydelse. Den ljusgråa och lättarbetade översiluriska sandstenen
från södra Gottland har mycket använts till byggnadsändamål. Dessutom
tillverkas därav de bekanta gottländska slipstenarna. Undersilurisk kalksten
(ortocerkalk), såväl rödbrun som grå, användes till byggnader och beklädnadssten, listverk,
trapp- och golvsten samt till arkitektoniska ornament. Den brytes i stor skala
i Närke, Västergötland, Östergötland, på Ölands västra sida, i Skåne, Dalarne och
i Jämtland. Flera av Gottlands översiluriska kalkstens varieteter äro ganska mycket
använda för arkitektoniska ändamål. En hel del av Gottlands under medeltiden
byggda kyrkoportaler äro av denna bergartstyp och mycket väl bibehållna. —
För kalkbränning brytes orstenskalk vid flera lokaler i Västergötland och Närke,
och därvid får den samtidigt brutna bituminösa alunskiffern tjänstgöra som
brännmaterial för kalkstenens bränning; den brända alunskiffern har förr tjänat som
råmaterial för tillverkning av alun.
Endast Skåne har att uppvisa avlagringar från yngre lagersystem än
siluren, nämligen, från Trias-, Jura- och Kritsystemen samt i obetydlig
grad Tertiär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
