Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Lanthushållning. Inl. av H. Juhlin Dannfelt - 1. Jordbruk. Av H. Juhlin Dannfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(66
iii. lanthushållning.
Foderväxter.
Av den totala åkerarealen år 1913, eller 3 683 773 hektar, voro
1 389 165 hektar använda för foderväxter, alltså 37-7 Jo. Huru denna
relativa andel under senare tider ökats, är redan i det föregående visat
(sid. 43). Av nyssnämnda areal användes 175 135 hektar till bete eller
grönfoderskörd och 1 214 030 hektar till höskörd.
De foderväxter, som allmännast odlas på fodervallar i Sverige, äro timotej samt
röd- och alsikeklöver. Timotejen odlades redan under 1700-talet i Dalarne.
Al-sikeklövern fann Linné omkring 1750 växande vild på dikesrenar i Alsike socken
i Uppland. Han fäste lantbrukarnas uppmärksamhet å denna foderväxt såsom
härdig och föga fordrande i fråga om klimatet; nu odlas den i de flesta länder.
Först med cirkulationsbrukets införande hava foderväxter i större skala fått
plats på de odlade fälten. I regel hava vallarna bibehållits i 3—4 år, i
Norrland oftast vida längre, men då de utan gödsling starkt avtaga i avkastning efter
andra året, har man ganska allmänt övergått till att upplöja dem efter andra
eller t. o. m. första året. I södra Sverige använder man jämte eller i stället
för timotej och klöver åtskilliga andra gräs och baljväxter, såsom italienskt och
engelskt rajgräs, renlosta, ängssvingel, hundäxing, knylhavre, humlelucern och
getväppling. Jämte de fååriga vallarna har man också börjat anlägga mångåriga
sådana, där beståndet till större delen utgöres av mer uthålliga växter såsom
ängssvingel, hundäxing, knylhavre, ängskavle och gigelärter och framför allt
lucern, som odlas i rent bestånd och kan lämna rik avkastning i många år.
Skörden av insådda vallar plägar enligt den officiella statistiken i vårt land
uppgå till 25—35 deciton pr hektar, alltså för närvarande i vanliga fall till 30—
40 miljoner deciton. Härtill kommer höskörden från naturliga ängar, som
beräknas till 10 à 12 deciton pr hektar eller till omkring 15 milj. deciton.
Hela höskörden, oavsett betet, uppgår sålunda vanligen till över 50 milj.
deciton med ett värde av omkring 250 miljoner kronor eller omkring J/3 av
värdet av rikets hela skörd.
Av frö (klöver-, timotej- o. d.) uppgives skörden år 1914 till 108 530 deciton
men plägar nedgå till omkring 55 000 dt; uppgifterna härom äro dock mycket
ofullständiga. Införseln av gräsfrö belöpte sig år 1913 till 6 302 och av
klöverfrö till 4 908 dt och har merendels uppgått till 30 000—40 000 dt, för allt
vallfrö sammanräknat (efter avdrag för utförseln), varav framgår, att den inhemska
produktionen är otillräcklig och plägar fylla endast omkring 60 % av
utsädesbehovet.
Beten äger vårt land till en högst betydande utsträckning, men
angående såväl deras ytvidd som avkastning saknas noggrannare
uppskattningar.
Fordom, och så länge två- och treskiftesbruken allmänt användes, fingo de
större husdjuren under sommaren livnära sig dels på trädesskiftet, dels på
hag-och skogsbeten samt, sedan de naturliga ängarna avmejats, på dessa. Ännu äro
betesmarkerna av stor betydelse i många delar av landet. I Norrland och
Dalarne användas fortfarande skogs- och fjällbeten, dit kreaturen föras från gårdarna
på försommaren och å vilka tillfälliga bostäder, s. k. fäbodar, äro uppförda, där
vårdare och vallhjon bo samt smör och ost beredas. I mellersta och södra
Sverige användes bete numera mindre för mjölkboskapen, på gårdar med
rationellt jordbruk blott på vallar; och betet i hagarna användes huvudsakligen för
unghästar och ungboskap. Mindre jordbrukare, torpare och statare, låta mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
