Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Skogsbruk - 1. Skogarna och skogsväsendet. Av [Th. Örtenblad] A. Wahlgren och Th. W. Hermelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGSLAGSTIFTNING.
167
Skogslagstiftning.
Sveriges skogslagstiftning vann tidigast uttryck i omsorg om de
allmänna skogarna. Allmänningar omtalas redan i våra äldsta rättskällor.
Med detta uttryck betecknades däri de emellan de uppodlade bygderna
belägna skogssträckor, vilka för odlarna ansågos behövliga dels för att
lämna dem skogsprodukter och kreatursbete, dels för att bereda dem
tillfälle att utvidga odlingarna.
Dessa skogar kunde därför icke i likhet med ödemarkerna tagas i besittning
av envar. Stundom begagnades dock benämningen allmänning även om berörda
ödemarker, som efter hand blevo ansedda som Statens egendom. Uti Gustav I:s
plakat den 20 april 1542 förklaras, »att sådana ägor, som ligga obyggda, höra
Gud, konungen och Sveriges krona till». Men dessa skogar disponerades icke
uteslutande såsom statsegendom utan höllos redo för odlingens främjande, dels
genom upplåtelse av mark till nybyggen (i Norrland), dels genom medgivande
av rätt för de jordbrukare, »som ej hava sådant på egna skogar, njuta mulbete,
timmer, gärdsel, löv, näver, torv och bast och annat, som där finnes, till egen
nödtorft». Härigenom vann det begrepp omsider insteg, att allmänningarna voro
gemensamhetsskogar, tillhörande socknar eller härad. De, som tillhörde socknar,
hava med få undantag blivit skiftade mellan delägarna, medan de häradena
tillhöriga förblevo odelade och under Statens uppsikt. Några bibehöllos såsom
Kronans egendom och överfördes efter gjorda utredningar om deras natur till
kronoparker.
För hushållningen med de allmänna skogarna i riket äro föreskrifter givna i
K. förordningen den 26 januari 1894. För vissa åv dessa skogar gälla dock i
avseende på hushållningen andra därför utfärdade författningar, nämligen för
Statens till bergshanteringens understöd K. förordningen den 27 maj 1898 och
för städers skogar K. förordningen den 24 juli 1903. Beträffande hushållningen
och förvaltningen å de ecklesiastika skogarna hava förändringar inträtt genom
lag om prästerskapets avlöning och lag om kyrkofond, K. kungörelsen angående
ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställen samt ecklesiastik
boställsordning, samtliga av den 9 december 1910. Då dessa nya bestämmelser icke
skola tillämpas annat än efter hand, som nu gällande lönekonventioner i skilda
församlingar utgå, hava de hittills kunnat vinna tillämpning endast för ett
jämförelsevis fåtal skogar.
För sockenallmänningarna i Norrland och Dalarne gälla särskilda K. brev och
fastställda reglementen. Föreskrifterna i nyssnämnda K. förordning den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket hava
hittills gällt för samtliga kronohemmans och nybyggens skogar. Från och med
1916 års ingång äger emellertid denna förordning tillämpning allenast å de
kronohemman och nybyggen, vilka ännu icke hava avvittrade områden. För
inom avvittrade delar av de sex norra länen belägna kronohemman och nybyggen
under åborätt gälla från och med sistnämnt år bestämmelserna i K. förordningen
den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker m. fi. områden.
Lagstiftningen rörande enskildas skogar har tillförne genomgått högst märkliga
utvecklingsfaser. Från fullständig frihet för tre hundra år sedan blevo de efter
hand föremål för en allt strängare lagstiftning, och slutligen ställdes även
husbehovsavverkningen under Statens tillsyn. Därefter följde en återgång, vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
