Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Bergshantering. Inl. av C. Sahlin - 1. Gruvbrytning. Av Walfrid Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA MALMBRYTNINGENS TEKNIK.
247
Början till magnetisk anrikning gjordes i Sverige år 1894, då ett verk
härför byggdes vid Herräng; den här använda magnetiska separatorn,
Monarch, var av amerikansk konstruktion och lämpade sig ej väl för de
svenska förhållandena. Det var därför först efter tillkomsten av svensken
G. Gröndals separator, som den magnetiska järnmalms anrikningen slog
igenom i vårt land omkring 1898. Det första decenniet har att uppvisa
en livlig uppfinnareverksamhet inom detta område vilken resulterade i
tillkomsten av ett flertal magnetiska separatorer, bland vilka ej mindre än 5
typer bära Gröndals namn. Bland andra separatorer må nämnas Frödings,
Erikssons, Forsgrens, Lundberg-Holmbergs, Landen-Josephsons,
Ekman-Markmans, Vulcanus’ och Allians’, vilka alla erhållit användning i svenska
anrikningsverk. Även förekommer anrikning på våta vägen numera i
stor utsträckning för anrikning av fattiga blodstenar, vanligen i samband
med magnetisk anrikning.
Under år 1914 producerades vid 41 anrikningsverk 620 591 ton järnslig
(år 1906: 131 407 ton).
Jämte anrikningsverken för järnmalm finnas endast några få
anrikningsverk för s. k. ädlare malmer, nämligen vid Åmmebergs och
Rylls-hyttans zinkgruvor, vid Kaveltorps, Stollbergets och Saxbergets zink- och
blygruvor, vid Sala silvergruva m. fi. För grafit finnes ett mindre
anrikningsverk vid Västanfors och för manganmalm anrikningsverk vid
Späxeryd och Långbanshyttan.
Undersökningsmetoder. Enär de flesta av Sveriges malmer innehålla
magnetisk järnmalm, hava metoder att på grund av en magnetnåls
devia-tion i närheten av magnetiska malmer uppsöka malmfyndigheter sedan
gammalt varit i bruk. I mitten av 1700-talet konstruerades
gruvkom-passen med vilket enkla instrument talrika malmfyndigheter hava blivit
uppdagade i vårt land. På 1860- och 1870-talen framträdde emellertid
strävanden att finna magnetiska mätningsinstrument, medelst vilka en
mera exakt och mera detaljerad kännedom om de magnetiska
förhållandena kunna vinnas. Dessa strävanden resulterade i Thaléns
magneto-meter (omkring 1870) för magnetiska horisontalintensitetsmätningar samt
Tibergs inklinationsvåg (omkring 1880) och Thomson-Thaléns
vertikal-kraftvåg (1899) för magnetiska vertikalintensitetsmätningar samt
Sundbergs magnetiska kraftvåg (1915) för både horisontal- och
vertikalintensi-tetsbestämningar. De magnetiska horisontal- och vertikalintensitetskartor
över områden i dagen och de s. k. magnetiska kraftpilkartor över områden
nere i gruvorna, som upprättats m&d ledning av mätningar, utförda med
dessa instrument, hava i högst väsentlig grad underlättat arbetet i våra
järnmalmsgruvor. Dessa svenska metoder hava också på senare tid fått
allt större användning även i utlandet och speciellt i Amerika.
Förutom av de magnetiska undersökningsmetoderna har man i de
svenska malmgruvorna i ganska stor utsträckning använt sig av
diamantborrning. Härvid har den Croelius’ska diamantbergborrmaskinen med en
borrhålsdiameter av 35 mm så gott som uteslutande använts på grund av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
