- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Andra delen /
346

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tillverkningsindustri. Inl. av [G. Sundbärg] K. Åmark - 2. Jord- och stenindustri - Torvindustri. Av Alf. Larson - Stenindustri. Av E. Svedmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

346

VIII. TILLVERKNINGSINDUSTRI. 346

denna fond lämnas efter vederbörlig utredning av sökandens skäl för
bekommande av lån sådana till högst 2/3 av värdet av den torvfabrik, vartill lånet
sökes, mot säkerhet, som skall godkännas av Statskontoret. Räntan är 4 % och
amortering med 10 % av lånebeloppet inträder först med fjärde året efter det
lånet bekommits. För att med sakkunskap biträda torvindustrien har Staten
därjämte tillsatt två torvingenjörer med tre assistenter. I Emmaljunga, Skåne,
finnes en av Staten understödd torvskola, varest undervisning gives i
torvbered-ning för blivande fabriksföreståndare och förmän.

Stenindustri.

Sveriges rikedom på stenarter, användbara i industriellt hänseende för
byggnadsändamål, till dekorationer o. s. v., har givit upphov till en
storindustri, vilken särskilt inom de sista årtiondena skjutit stark fart och
enligt allt ’att döma har goda förutsättningar att ännu vidare utvecklas.

Redan inom det äldsta skedet av vår historiska tid — 1100- och 1200-talen
— finna vi de första spåren till en stenindustri, som icke uteslutande inskränkte
sig till användandet av detta material inom landet, utan även har att uppvisa
en antagligen icke obetydlig export till utlandet. Naturligtvis var det de lättare
bearbetade stenslagen, kalksten och sandsten, som då för tiden kommo till
användning, huvudsakligen för kyrkobyggnader och dylikt. Men vid uppförande av
befästningar, borgar m. m. togos även de hårdare stenslagen i bruk.

Under 1500-talet uppfördes en mängd större byggnader av kalksten och
sandsten. Ännu livligare blev denna byggnadsverksamhet under följande århundrade,
särskilt efter 30-åriga krigets slut, då våra hemvändande krigare läto uppbygga
ståtliga palats och slott åt sig i Stockholm och i landsorten. Vid större delen
av dessa byggnader började också graniten få vidsträcktare användning.

I mitten av 1700-talet övergick man till uteslutande användning av tegel som
byggnadsmaterial, och detta så exklusivt, att icke allenast graniten utan även de
lättare bearbetade stenslagen fullständigt övergåvos.

Under närmare ett århundrade var graniten nästan bortglömd som
byggnadssten. Kanalbyggnaderna under förra delen av 1800-talet ledde emellertid
uppmärksamheten åter på graniten såsom den för byggnader av detta och liknande
slag tjänligaste bergarten. Säkerligen var det den erfarenhet om den svenska
granitens förträffliga egenskaper som byggnadssten, vilken Nils Ericson förvärvade
under byggande av Göta kanal, som föranledde honom att anlägga ett stenhuggeri
på Malmön nära Lysekil.

Malmöns stenhuggeri och stensliperi fick snart sina efterföljare i Bohuslän,
Halland, Blekinge, Småland, Östergötland samt senare i Skåne, inom vilken
provins den vackra och värdefulla »svarta graniten» (diabas) har sin stamort i
Sverige.1

Bohuslänsgraniten har på grund av sin vackra färg och finkorniga struktur
fått en storartad användning som byggnads- och ornamentssten, icke endast i
Sverige, utan även i utlandet, särskilt i Danmark, Tyskland och England.

Bland graniterna inom Småland hava de vackra röda graniterna från Virbo,
Uthammar och Yånevik fått en stor användning i utlandet. Stora kvantiteter
därav hava exporterats såsom råblock till Tyskland, Skottland och England, där
de vidare förarbetats till monument, piedestaler m. m.

Från det år 1778 anlagda Älvdalsporfyrverket utgingo under nära ett århundrade
talrika arbeten av dessa praktfulla och färgrika porfyrer, som både i Sverige

1 Svart granit är en teknisk term, icke någon petrografisk benämning. Härunder
inbegripas bergarterna diabas, diorit, hyperit och gabbro.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 10 23:41:22 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverig15/2/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free