- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Andra delen /
460

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tillverkningsindustri. Inl. av [G. Sundbärg] K. Åmark - 10. Hantverk och hemslöjd. [A. Raphael] - Hantverk. Av C. J. F. Ljunggren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

460 71

Yirr. TILLVERKNINGSINDUSTRI.

utöva uppsikt över hantverkarne. Påbudet förnyades 1662, och
»ämbetskommis-sariens» verksamhet ställdes nu under Kommerskollegii överinseende. En ny
allmän skråordning utfärdades också 1669. Här förbjödos uttryckligen slutna
skrån; envar, som redligen och väl lärt sitt hantverk, borde antagas till mästare.
Om mästerstycken och de flesta andra skråangelägenheter skulle icke »ämbetet»
ensamt utan jämväl borgmästare och råd döma. Inga sammankomster finge
hållas utan dessa myndigheters tillstånd, och vid varje sammanträde måste en av
Magistratens ledamöter, »ämbetsrådmannen», vara närvarande. År 1672 medgavs
rätt för hantverkare att få på Kungsholmen vid Stockholm nedsätta sig som
frimästare.

Karl XI.s regering synes däremot i avseende på skråväsendet beteckna en
reaktion. Under denna tid erkändes stundom till och med slutna skrån, liksom
även på nytt tillämpades de under förmyndarregeringen ur bruk komna
förbuden mot »försvarskarlarnes» intrång. I avseende på landsbygden hyllade Karl
XI dock en liberalare uppfattning; varje socken tillerkändes rätt att hava en
skräddare och en skomakare, de större församlingarna flera. Mot en viss avgift
till Kronan befriades också dessa hantverkare från ali hittills utgående skatt till
städerna och från skyldighet att där söka burskap liksom från ali åtalan av
skråna.

Industriens förfall och hantverks varornas dyrhet under Karl XII.s senaste
regeringsår tillskrevos till en väsentlig del skråna. En av det nya statsskickets
första åtgärder blev också 1719 års förordning om frimästare. Envar, som lärt
något hantverk, skulle få idka detsamma, sedan han anmält sig hos
Magistraten och därå vunnit burskap. Reformen var likväl alltför radikal för att bliva
beståndande; redan följande år blev genom den nya skråordningen rätten till
frimästerskap inskränkt till inflyttande utlänningar. Frihetsidéerna slogo sig
visserligen, trots borgerskapets protest, på nytt igenom i 1724 års förordning om
frimästerskap både för infödda och främlingar, men reaktionen var snart i full
gång, och år 1731 bestämdes, att inga inhemska frimästare i sådana yrken, som
stode under skrån, finge i städerna antagas. Så följde, i strid mot
skråordningens uttryckliga föreskrift, år 1734 skrånas slutenhet; till undvikande av
fattigdom och »bönhaseri» fingo ej flera hantverksmästare antagas, än Magistraten
och vederbörande »ämbeten» prövade nyttiga och nödiga. År 1739 kröntes
återgångssträvandena genom förbud även mot utlänningars frimästerskap. Härmed
var lagstiftningens verksamhet på hantverkets område tills vidare avslutad;
hädanefter är det storindustriens reglerande, som tilldrager sig det huvudsakliga
intresset.

Nyssnämnda år, 1739, utfärdades en ny hallordning (i stället för 1722 års)
och nya manufakturprivilegier. Med befrielse från skyldighet att tillhöra något
skrå skulle under hallrätt höra alla silkes-, ylle- och linneväverier, med alla de
mångfaldiga verk och fabriksinrättningar, som till dem hörde, »tillika med
andra fabriker och konstnärer, av vad namn de vara måtte, som sig därunder
begiva vilja». I de på grund av dessa synnerligen obestämda uttryck
uppkomna tvisterna mellan skråhantverkare och manufakturister togo
myndigheterna parti för de senare, varemot de förra fortfarande gynnades på
lanthant-verkarnes bekostnad. Redan 1723 hade den gamla skillnaden mellan
stads-och lantmannanäringar, som under krigen väsentligen utplånats, återupplivats;
alla hantverkare, utom dem som hade årstjänst hos adeln eller såsom
sockne-eller brukshantverkare ägde laga rätt att bo på landet, skulle återflytta till
städerna. År 1734 erhöllo lantmännen visserligen rätt att som binäring idka
handaslöjder och var som helst föryttra egna såväl som andras tillverkningar
i allmänhet, men själva yrkeshantverkarnes kategorier ökades endast långsamt
och sparsamt.

Klagomål över skrånas orimliga prisstegringar framkallade år 1762 en förord-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 25 11:52:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverig15/2/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free