Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tillverkningsindustri. Inl. av [G. Sundbärg] K. Åmark - 10. Hantverk och hemslöjd. [A. Raphael] - Hantverk. Av C. J. F. Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANTVERK.
459
skomakares (före 1474). Antagligen hava huvudstadens ordningar även gällt
för landsortsstädernas hantverkare.
Ett inhemskt hantverkarstånd är först, frukten av Gustav I:s näringspolitik.
Grundtanken i denna avsåg att åstadkomma en hälsosam arbetsfördelning såväl
mellan de olika huvudnäringarna som mellan deras arter inbördes. I detta syfte
förbjödos hantverkarne att befatta sig med köpenskap och att utöva mer än
ett yrke, liksom köpmännen att idka hantverk; ej heller fingo köpmännen från
utlandet införa sådana tillverkningar, genom vilka hantverkarne i städerna
kunde bliva »fördärvade». För hantverks idkande fordrades burskap och
medlemskap av något skrå. Medeltidens strävanden att koncentrera hantverket i
städerna upptogos på nytt och med större allvar. Dock skulle landsbygden få
behålla »skräddare, skomakare, skinnare, grovsmeder och timmermän», vilka ansågos
oumbärliga. Ett annat undantag åstadkom Konungens rätt att tillsätta
»frimästare», vilka fingo utöva sina yrken oberoende av skrån och burskap. Denna
förmån beviljades oftast utlänningar, då det fortfarande, liksom ännu under
■Johan III, klagades över bristen på skickliga svenska idkare.
Den närmast följande utvecklingen kännetecknas av ett allt starkare gynnande
av städerna på landsbygdens bekostnad, liksom av ett alltmera skärpt skråtvång.
Karl IX fastställde ett visst antal hantverkare för varje härad, och redan 1576
gjorde han i sitt hertigdöme alla skrån slutna, d. v. s. med ett visst antal
mästare, bestämt efter stadens folkmängd och storlek. Stadshantverkarne erhöllo
monopol på arbete i staden och inom en mils omkrets utanför denna men fingo
icke arbeta utom detta distrikt. För yrkets idkande fordrades mästerstyckets
godkännande av fogden, rådet och skrååldermannen, vilka myndigheter därjämte
9kulle äga uppsikt över skråna, skärskåda tillverkningarna och därå sätta skäligt
pris. I samma eller ännu strängare anda (»frihetsmilens» utsträckning till två
mil, skärpta fordringar på anställning som lärling och gesäll m. m.) utgav Karl
såsom konung skråprivilegier såväl för enskilda yrken som för hela städer.
Gustav II Adolf gick i sina strävanden att inskränka hantverks idkande på
landsbygden till och med ännu längre än företrädarne. Landsbygdens
hantverkare fingo nu icke arbeta närmare än 4 mil från staden, stadens tillätos
däremot att med åldermannens vetskap arbeta åt allmogen. År 1644 inskränktes
landsbygdens näringsfrihet ytterligare ända därhän, att alla hantverkare på
landet skulle söka burskap i städerna och där erlägga utskylder.
Hade stadshantverket sålunda så got.t som fullständigt befriats från
landsbygdens konkurrens, hotades detsamma emellertid av ett farligare intrång från
ett annat håll. Adelsprivilegierna av år 1612 liksom de av 1617 medgåvo
adelsman rätt att fritt hålla hantverkare till det antal han själv behövde och
att äga hus och gård fria från ali Kronans och stadens tunga, med mindre de
däri boende brukade någon borgerlig näring. Härav tog sig adeln anledning att
såväl på landsbygden från skatt och utskrivning »försvara» en mängd
»gärningsmän», som där arbetade åt andra, liksom även att i städerna frikalla en mängd
hantverkare från alla slags utskylder. Försöken att stävja dessa övergrepp
ledde icke till något tillfyllestgörande resultat.
Å andra sidan känna de nya författningarna av 1621 och 1622 inga slutna
skrån, ehuru dylika äldre på många ställen bibehöllo sig och skråets rätt att
ensamt pröva en sökandes mästerstycke i betydande mån inskränkte
konkurrensen.
Det är också vid denna tid, som röster börja höjas mot skråtvånget, och
såsom botemedel mot de oskäliga prisen på hantverksvaror genomdrev Axel
Oxenstierna frimarknader, åtminstone i Stockholm och Kalmar. Regeringens
löften om skråordningarnas överseende förblevo däremot ouppfyllda. Det enda,
som under Kristina åtgjordes, var tillsättandet 1653 av en kommissarie för att
undersöka frågan om reform, besiktiga alla slags tillverkningar och i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
