Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Samfärdsmedel - 2. Stadskommunikationerna. Av Ingemar Petersson - 3. Landsvägar. Av C. E. Gyllenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
XI. SAMFÄRDSMEDEL.
ort) och Mölndal, dels till den vid havet belägna bad- och sportorten
Långedrag. I övrigt finnas för förbindelse mellan de båda stränderna av den genom
staden flytande Göta älv flera färjförbindelser.
Malmö hade jämförelsevis tidigt hästspårvägar, som 1906 elektrifierades
och högst betydligt utvidgades. En linje mot söder är genom
Fridhemsom-rådet utdragen till fabrikssamhället Limhamn, som nyligen inkorporerats
med Malmö. Till Limhamn går även en förortsbana Malmö—Limhamns
järnväg, vilken i förhållande till sin utsträckning hittills haft den största
persontrafiken i hela Sverige. Även de övriga till Malmö ingående
järnvägarna, speciellt statsbanorna, hava en omfattande lokaltrafik. Utmed dess
bägge linjer ligga nämligen flera större förortssamhällen med fabriksorten
Arlöv i spetsen.
I övrigt finnes inom landet spårvägar inom Gävle, Hälsingborg, Jönköping,
Karlskrona, Norrköping, Sundsvall och Uppsala med en del linjer utdragna
till intilliggande större platser. Nätens längd och trafikens omfattning
framgå likaledes av Tab. 135.
3. LANDSVÄGAR.
Vid 1913 års slut ägde Sverige 62 521 kilometer landsvägar, eller i
genomsnitt 15-2 kilometer för varje hundratal kvkm av landets yta. Inom
de sex nordligaste länen funnos dock, i medeltal, endast 5-5 km landsväg
för varje hundratal kvkm, under det i mellersta och södra delarna av riket
motsvarande siffra uppgick till 34-3 km. För Malmöhus län hinner
proportionen ända till 66-8 km landsväg pr hundra kvkm men stannar i
Västerbottens län vid 5-0 och i Norrbottens vid 2-8.
I ett glest befolkat land med så kuperad mark som Sveriges måste
anläggningen och underhållet av vägar mellan gårdarna och bygderna ha varit en stor
tunga för folket. Därför kunde ock i äldsta tider och hela medeltiden igenom
blott ett fåtal för vagn farbara vägar åstadkommas i landet. Eriksgatan, eller
den väg, som nyvald konung for för att mottaga folkets hyllning, bildade en
rundresa genom rikets mellersta delar, omslutande sjöarna Vättern, Hjälmaren och
västra delen av Mälaren. Men även denna väg var i gamla tider säkerligen
blott en ridväg. Från olika punkter på nämnda eriksgata gingo vägar ut till
omkretsen, såsom åt sydost till Kalmar, åt sydväst till Halmstad, åt väster till
Göta älvs mynning, åt nordväst till Kopparberget i Dalarne och åt nordost till
Bottniska vikens kust. I Gustav Vasas tid fastställdes på Riksdagen i Västerås
1544, dels att alla allmänna vägar skulle genom den menige mans tillhjälp och
omkostnad uppröjas, »på det man måtte genom alla vägar utan fara framkomma
både från Nylödöse (nu Gamlestaden vid Göteborg) och åt Kalmar, så ifrån
Kalmar vidare till Stockholm, desslikes alla andra nödtorftiga vägar», dels ock att
norra Västergötlands allmoge skulle »upprymma Tiveden, så att man lätteligen
kunde draga däröver med vagnar». Att i följd härav verkligen en körbar väg
blev anlagd över Tiveden, är dock föga sannolikt. Viktigare möten höllos ännu
in på 1500-talet nästan uteslutande i sådana städer, dit man kunde färdas med
båt. Enligt en ännu bevarad reseskildring av en tysk man, beskrivande en resa,
som han 1586 gjorde från Hälsingborg över Jönköping och Norrköping till
Stockholm, tog man om vintern helst vägen över tillfrusna sjöar och jämnare marker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
