Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Samfärdsmedel - 3. Landsvägar. Av C. E. Gyllenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landsvägar.
599
Vid landsvägarna är regelbunden skjutsning inrättad, så att den
resande kan med säkerhet påräkna att erhålla häst och vagn, och detta emot
offentligen fastställda taxor. Hela antalet skjutsanstalter utgjorde vid
1910 års slut 1 512 och medelavståndet mellan dem utgör vid pass 25
kilometer. I genomsnitt kostar skjuts med en häst omkring 17-5 öre pr
kilometer, men beloppet växlar högst betydligt å de olika skjutsanstalterna.
En inrättning, som sedan långt avlägsna tider stått i samband med
skjutsningen, är även gästgiveriväsendet.
I äldsta tider for nästan varje resande med egen häst och sökte få nattläger
hos präster eller bönder; med urgammal svensk gästfrihet lämnades ock härbärge
godvilligt åt vägfarande, antingen fritt eller mot ersättning. Men med
herremännens och prästernas stigande makt växte ock deras anspråk på allmogens
offervillighet, och redan på 1200-talet hade bruket att med våld av bonden taga
vad ej frivilligt gavs, eller s. k. våldgästning, blivit så allmänt, att lagstiftningen
måste inskrida däremot. Genom Alsnö stadga omkring 1280 förbjöds
våldgästning och förordnades, att i varje by skulle finnas en gästgivare eller rättare,
som mot skälig betalning och vid strängt ansvar skulle förse de vägfarande med
vad de behövde. Under unionstiden utvecklades alltmera seden, att de, som foro
i rikets ärenden, njöto härbärge och kost utan betalning, och Gustav Vasa
lagfäste kronoskjutsen, eller böndernas skyldighet att utan ersättning skjutsa
kungliga familjen och hovet (kungsskjuts), trupper och krigsmateriell (egentlig
kronoskjuts) samt fångar (fångskjuts). Inskränkningar i kronoskjutsskyldigheten voro ofta
ifrågasatta, men först 1689 stadgades betalning för ali kronoskjuts utom
fång-skjutsen, vilken senare utgjordes utan ersättning ända till 1734.
Under tiden hade gästgiveriinrättningen varit föremål för flera lagstadganden.
År 1561 påbjöds en skatt för inrättande av gästgivargårdar, vid vilka hyreshästar
skulle finnas att mot bestämd lega fortskaffa resande, som ej voro berättigade
till kronoskjuts. År 1584 förordnades, att även länsmännen skulle vara
gästgivare, en taxa för matvaror, foder o. d. bestämdes, och skattefrihet beviljades
gästgivaren för hans hemman. År 1593 stadgades för första gången en bestämd
skjutslega för alla vägfarande. Under 1600-talet uppmuntrades till anläggning
av gästgivargårdar inom högst 2 mils avstånd från varandra genom beviljande
av åtskilliga friheter och förmåner, såsom uppförande av hus med hjälp av
häradet, skattefria jordlotter från allmänningarna och ensam rätt att inom visst
område sälja öl, vin och brännvin.
Enligt 1734 års gästgiveriordning skulle landshövdingen bestämma, var
gästgivargårdar skulle finnas, och hemmanen voro skyldiga att mot lagstadgade
förmåner (»gästgivares friheter») åtaga sig besväret. Men vid sidan av detta
kvarstod skjutsniiigsskyldiglieten som en betydande tunga. Redan 1633 ålades
avsides boende krono- och skattebönder att hos gästgivaren (länsmannen) hava
hållhästar 4 dagar åt gången (frälsebönder blott 2 dagar). När dessa hästar
tagits i anspråk, uppbådades ytterligare behövliga, s. k. reservskjuts, hos de
närmare gästgivargården boende. Ojämnheten i denna börda sökte man redan 1727
få utjämnad genom avtal vid tingsrätten om s. k. skjutsarlag, som inom sig skulle
uppdela åliggandena efter bestämda grunder. I allmänhet var nog skjutslegan
en alltför ringa ersättning för skjutsningsbesväret, varför ock missnöjet och
klagomålen aldrig tystnade. Slutligen började man 1810, där så ske kunde, anordna
entreprenad, eller åtagande att tillhandahålla hästar mot en högre skjutslega och
med anslag av allmänna medel. Vanligen blev gästgivaren eller någon helt nära
gästgivargården boende bonde entreprenör; men då det antal hästar, som han
åtagit sig att anskaffa, tagits i bruk, inträdde hemmansägarnas skyldighet att på
uppbåd lämna reservskjuts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
