Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Bank-, kredit- och försäkringsanstalter - 4. Sparbanker och sparkassor. Av [I. Flodström] Alfhild Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
XII. BASK-, KREDIT- OCH FORSA KRINGSANSTALTER.
rörelse för hushållet, motsvarande det större affärslivets upp- och
avskrivning (samt slutligen undantagsvis verklig upp- och avskrivningsrörelse).
Såsom färdigbildat kapital torde kunna betraktas åtminstone en stor del
av i sparbankerna innestående behållningar å över 2 000 kronor; år 1914
uppgingo behållningar av denna storlek i sammanlagt belopp till icke
mindre än 570 306 393 kronor, eller 57-8 % av liela behållningsbeloppet.
För hushållsräkning (eventuellt upp- och avskrivningsräkning) användas
hos oss förnämligast bankernas sparkasseavdelningar, mindre däremot de
av uppsägningsföreskrifter betungade sparbankerna och Postsparbanken
(vilket framgår av uttagningarnas förhållande till behållningen, utgörande
år 1914 i sparbankerna 19-77 % och i Postsparbanken 37-64 %).
För att förhindra sparbankernas användande i kapitalplaceringssyfte är i de
flesta sparbanksreglementen föreskrift intagen om ett visst högsta belopp av en
insättares tillgodohavande, varå ränta får beräknas, och gränsen är vanligtvis
satt till 2 000, 3 000 eller 5 000 kronor; men även 10 000 kronor och ännu
högre belopp, ända till och med 50 000 kronor, förekomma, synnerligast i de södra
länen. För Postsparbanken är motsvarande maximibelopp (sedan år 1891)
fastställt till 2 000 kronor, och för bankerna är från och med år 1900 förbjudet att
till förräntande å sparkasse- eller därmed likartad räkning emottaga högre belopp
än 3 000 kronor — ett förbud som för övrigt delvis även torde vara riktat mot
missbruket att å sparkasseräkning insätta medel, som rätteligen tillhöra upp- och
avskrivningsräkning. — Sparbankernas användande såsom kassaanstalter för
insättningar av mera temporär natur försvåras genom sparbankslagens bestämmelse,
att sparbank icke äger ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid efter
uppsägning återbetala insatta medel (vederbörande styrelse dock öppet lämnat att,
då sådant utan olägenhet kan ske, medgiva återbetalning utan avvaktan på
uppsägningstidens utgång). Samma föreskrift, med tillägg av att uppsägningstiden
skall vara minst en vecka, är (med liknande befogenhet för vederbörande
styrelse att medgiva undantag) från och med år 1900 gällande även för bankernas
sparkasseräkningar; men den praxis torde dock fortfarande i bankerna allmänt
vara rådande, att å sparkasseräkning innestående medel i regeln utlämnas vid
anfordran. Yad Postsparbanken beträffar, få dess motböcker användas för
insättningar och uttagningar vid vilket postsparbankskontor som helst i hela riket,
varav blir en given följd, att i Postsparbanken insatta medel icke i allmänhet
kunna utan uppsägning och utbetalningsorder från centralkontoret utbekommas.
Under vissa villkor utbetalas dock numera medel vid anfordran.
I fråga om själva naturen av de nu nämnda sparkasseväsendets avarter torde
kunna sägas, att ingendera av dem (upp- och avskrivningrörelsen dock
undantagen) i och för sig är för sparbanker och sparkassor illegitim. Vad som är
olämpligt är endast bristen på speciella villkor och bestämmelser för var och en
av de olika rörelsegrenarna. Men denna brist torde kunna avhjälpas. Och om
det än måhända bör erkännas, att bankernas depositionsräkning ur flertalet
syn-punkter är bättre än sparkasseräkningen ägnad att till förräntande upptaga det
verkliga kapitalet, så får å andra sidan ej heller förbises, att det till stor del
endast är de med relativt mindre kostnader förvaltade stora behållningarna, som
över huvud taget möjliggöra sparbanksverksamhetens fortgående under gottgörande
av skälig ränta. I fråga åter om uttagningar utan föregående uppsägning torde
det svårligen kunna förnekas, att en från upp- och avskrivningsräkningen skild,
för hushållet avsedd a-vista-räkning skulle, särskilt för löntagare, mindre
handlande och industriidkare, vara till mycken nytta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
