Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Inledning. Freden i Teusina. Gränsregleringen och Kexholms öfverlämnande (1595—1597) - Det ryska anfallet 1590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
Under medling af den påfliga kurian, som hoppades kunna
vända Polens och Rysslands vapen mot turkarna, vann tsaren
visserligen stillestånd år 1582, men med afstående af Lifland.
Samtidigt hade Pontus de la Gardie börjat lägga de ryska
gränsfästningarna under Sverges välde, Kexholm år 1580; Narvas
eröfring följande år var en stor framgång för Sverge, men Polens,
Danmarks och Lybecks intressen till förfång. Med ryssarnas
undanträngande från Östersjön kom den svensk-polska
antagonismen i Lifland allt tydligare till synes. Vid det polska
kungavalet år 1587 verkade den moskovitiska diplomatin för tsar
Feodors val och sökte sedermera genom att understödja en
habsburgsk kandidatur i hvarje fall hindra Sverges och Polens
förening under Sigismund. Men denne vann de väljandes gunst
genom löften om Liflands afträdande, under det att tsaren och
kejsaren fingo ytterligare skäl att vårda sin traditionella vänskap.
Ärkehertig Maximilians polska tronkraf fingo en bråd ändalykt,
och Sigismunds abdikationsintriger med Habsburgarna blefvo
snöpligt stäckta. Under tiden hade konung Johan sedan 1585
haft stillestånd med Ryssland, men alltjämt hotad af detta och
misstänksam mot både Polen och kejsaren, fann han ingen annan
vän än allas fiende, den krimske kanen.
I Ryssland hade efter tsar Ivans död, under hans
sinnesslöe son Feodor, den egentliga makten småningom samlats hos
den energiske uppkomlingen Boris Godunov, som visserligen
hade att nedslå en missunnsam opposition från
magnatkotteriernas sida.1 På hans bedrifvande samlade Ryssland år 1590 sina
splittrade krafter till ett våldsamt anlopp mot Pontus de la
Gardies eröfringar, sedan nya underhandlingar för skens skull
hade öppnats med svenskarna. För att rädda det hotade Narva
uppgaf Karl Henriksson (Horn) Ivangorod, Jama och Koporje åt
moskoviterna. Konung Johans bedröfvelse och förbittring öfver
denna olycka var måttlös, men hans sårade själfkänsla sattes
kort därefter på ett än svårare prof. Sigismund af Polen
sträfvade att bistå sitt arfrike mot den moskovitiska faran; i slutet
af 1590 sökte hans sändebud i Moskva utverka förmåner för
Sverge, medan de samtidigt afslöto tolf års stillestånd å Polens
vägnar. Då Ryssland efter den sista ansträngningen i själfva
verket var alldeles utmattadt, mötte det ringa svårighet att vinna
tsarens löfte att under ett års tid lämna svenskarna och Narva
1 Waliszewski, La crise révolutionnaire, 1 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
